Lång sovmorgon, löptur i solskenet och så en härlig frukost. Så himla skönt. Löpturerna tar bort alla tankar för stunden och ersätter dem med ljudet av ens eget hjärta, låg musik, fågelkvitter och vårluft fyller lungorna. Endomondos "one kilometer in... two kilometers in..." hörs var sjätte minut, fortare än så springer jag inte men det räcker. När jag hittar mitt tempo kan jag lunka på hur länge som helst. Nåja, nästan. Efter halva vägen bestämmer sig min telefon från att det är dags att gå och sova, stänger av sig själv och vägrar starta. Istället för att bli arg, som alltid annars, slänger jag tillbaka den i fickan och sätter mig med ansiktet mot solen. 

Njuter. Andas. Lyssnar på hjärtslagen. Känner svettdropparna rinna utefter nacken och ner för ryggen. Andas ansträngt, försöker harkla bort slemmet ansträngningsastman skapar. Suger på en halstablett med slutna ögon och hör allt det där som man inte hinner reflektera över när man jobbar, tränar, äter, sover. Ett äldre par med barnvagn mellan sig diskuterar högljutt, det är nästan pinsamt att lyssna på. Pinsamt nyfiket, sådär när folk helt plötsligt kysser varandra framför ögonen på en och det liksom är omöjligt att titta bort. Som när någon missar tåget och vänder på klacken och ser besvärad ut och stirrar på en punkt i fjärran för att inte se hur många som iakktar.

En hund skäller åt sin matte eller husse för att de ska kasta en gång till, bara en gång till. En barnfamilj cyklar förbi. En och annan joggare. Gräsänder. Vårfåglar. Och solen värmer ner ifrån blå himmel. Jag kan nästan, men bara nästan, tänka mig att jag befinner mig någon annanstans. Under Toscanas sol. Italien. Ett sommarhus i Italien i en månad... Det känns som att en veckas semester är alldeles för lite. Det är för lite. Jag minns bara förra gången jag och Johan var - Grekland, världens finaste Grekland, i en vecka. Vi var ute från gryning till skymning och lika fort som vi kom, lika fort var vi hemma i Sverige igen. Det var underbart, jag njöt varje dag. Men det var allt för kort...

Jag vill se saker. Göra saker. Uppleva saker. Jag vill inte sitta här i resten av mitt liv. Jag vill ta Johan under armen, ta handbagaget och åka till Arlanda. Jag vill se världen med honom. Vad är det som gör att vi inte gör det? Vad hindrar oss? Varför har vi inte tagit oss i väg mycket, mycket tidigare när vi båda vill det? Han jobbar för ett företag som ger honom minimilön trots åtta års anställning och jag har bara en månads anställning åt gången (även om jag trivs så himla bra). Vi har pengar på banken. Vi har hela världens förutsättningar. Åh, det kryper i benen. Myrkryp. Rastlöshet. Jag vill åka nu, nu, nu... Direkt. Jag skulle inte tveka en sekund. 

Där stjärnorna lyser så klart,

där allting är så underbart