Så fort man har mer eller mindre valt en riktning för sitt liv så kommer flera vägar plötsligt fram ur snåren, vägar som tidigare varit helt igenmurade. Hemnet har hur många fina lägenheter och radhus som helst för långt under miljonen på just de ställena jag skulle kunna tänka mig att bo, just idag, just nu är jag kollade. Tvåor, treor, perfekta för oss. Centralt boende i en liten mindre stad. Jag antar att det bara är att bestämma sig för att göra en sak och göra det, men vi har gått nu i flera år och vacklat, stampat på tryggheten och bekvämligheten snarare än viljan och lusten. Jag har faktiskt ingen aning om varför. Det kommer ut hur mycket ord och idéer som helst ur matintaget och hjärnverksamheten men det är som att den sistnämnda inte kopplar in sätt-igång-genen ordentligt.

Jag vill ha ett eget hem därför att mitt hem togs ifrån mig. Därför att jag vill ha en fast plats att bo på, vetskapen om att det är här vi nu kommer att bo, även om det så är utomlands eller i Sörmland. Man kan resa ändå. Man kan göra allt det andra man drömmer om ändå, det går att hyra ut, säga upp, men bara... Bara jag får min plats, mitt hem, det är så viktigt för mig. Vi får se var vi hamnar, nu har vi faktiskt kommit en bit på sätt-igång-fasen. I alla fall Johan. Johan har gjort det. Jag... Not so much. Det är skönt i alla fall att vi delar grundmålen. Att vi vet att vi vill vara med varandra på ett varmt, soligt ställe. Jag vet inte hur min del av världen sett ut om jag inte hade haft honom. Vad jag gjort istället. Jag vill faktiskt inte veta.

Jag försöker andas djupa andetag och leva just nu. Det ska bli min nya livsfilosofi. Vi har bara just nu, vi vet inte vad som händer imorgon. Ingen vet det! Därför försöker jag ta vara på allt jag har framför mig och omkring mig, här och nu. En av våra kompisar säger att han lever livet precis som han vill. Han gör vad han än vill göra. Åker till Los Angeles i tre månader bara för att han kan. Köper den dyraste whiskeyflaskan bara för att han kan. Åker till London över helgen och super sig så full att han glömmer sina skor någonstans i Centrala London, hos nån tjej eller på nån bar, jag minns inte -  men bara för att han kan. Hur mycket skulle inte vi kunna göra då, vi två, om vi verkligen bestämde oss för det?

Jag är rädd att våra viljor ska sära på oss. Att det inte ska gå att komma överrens. Jag är jätterädd för det. Det är en skräck jag har, som kommer då och då. Att tänk om han inte följer efter mig om jag väljer att gå åt vänster? Jag vet att det är smällar man få ta. Det är livet. Men mina livs bästa tre år har jag spenderat med den människan och varje dag känns fortfarande helt underbar. Allting hade varit tiptop om vi bara haft en stabil plats att bo på och kunnat utgå därifrån, då hade jag gladeligen kunnat resa jorden runt med honom, för jag då skulle veta att vi har ett hem att återvända till när planet vänder om hemåt igen. För mig är det mer viktigare än allt annat...