Utvilad trots lite sömn (vad vårljuset om mornarna gör mycket!) begav jag mig till jobbet, fick beskedet om att vi skulle byta platser så det var bara att packa ihop... fem års pappersarbete och diverse skrot och damm och flytta en bänkrad bort. Och det var inte så bara ;-) Men snart var det gjort och jag möblerade så som jag ville ha det. Gjorde det till min plats. Bra gjort med två veckor kvar på kontraktet... Min Feng-Shui var något annorlunda än på förra skrivbordet, men det lokar nog till sig snart.

Jag blev himla sugen på wienderbröd eller crossainter också i slutet utav dagen. Klockan var tjugo i fyra och magen började kurra efter lunchen många timmar tidigare. Febern kom och gick men energin var något högre än under gårdagen trots att jag insåg att jag fick ställa in mitt träningspass, suck, redan onsdag och jag har inte kunnat träna alls denna vecka. Jag visste att crossainter inte skulle göra mig glad heller. Jag visste att de bara skulle vara goda där och då och inte sen. 

Jag lagade pasta när jag kom hem istället. Pasta med pesto och broccoli, ärtor, zucchini och bacon. Jag unnade mig inte pasta som det så vackert heter all annanstans. Jag valde att äta pasta. Att unna sig hade varit att unna sig en spadag eller en massage eller en ny bok. Någonting bra. Pasta är inte bra för mig. Blodsockret stiger snabbare än insulinen hinner verka, jag blir hög, trött, illamående, muskelsvag, får ont precis överallt. Jag och Johan åt varsin portion och sedan lade vi oss ner och vilade maten. Jag var inte speciellt trött, så jag vet inte riktigt vad som hände. När vi slog upp ögonen nästa gång var klockan 20:00...

Jag visste att det skulle bli så. Jag visste att jag skulle må dåligt efteråt. Så jag kan för allt i världen inte säga att jag unnade mig pasta. För om pasta nu är så bra för mig, varför ska jag då äta LCHF för? Jag unnar mig inte heller glass, kakor, juice, choklad emellanåt. Jag väljer att äta det, fullt medveten om riskerna, om mitt eventuella mående. Jag vill ha en platt mage, energi, stabilt blodsocker; ork och glädje som det medför. En crossaint hade däckat mig på samma sätt som pastan gjorde, hur god den än var. En crossaint hade förstört allt det där, alla de där egenskaperna. Lämnat mig så döendes trött.

Men det var himla mysigt och skönt att sova middag. Tack vare en större dos av insulin blev det inte lika illa som det brukar efter att jag chockat kroppen med kolhydrater den varken behöver eller vill ha. Men det är samma för de som inte har diabetes. Socker gör oss trötta, orkeslösa, virriga. Är det då värt att äta rent socker... eller "fuska" och äta något som smakar sött, men som inte resulterar i våldsamma blodsockerrubbningar?

Med flunsan som tagit över kroppen och lämnat mig med feber och illamående kändes det inte så himla roligt att åka till jobbet i morse. Jag ville, men jag orkade inte. Hela kroppen protesterade efter gårdagens icke ätar-dag och nattens feber. Johan var visst ledig idag också, jag vaknade av mig själv fem i sju och skakade i honom och började gasta att han hade försovit sig... tji fick jag... han mumlade fram något jag antog var "ledig" och försvann ner i sömnen igen.

Lite senare orkade vi oss ut på en långsam promenad med Alvedon till bränsle. Det värkte i benen och jag kallsvettades, men vi satte oss ner på en bänk i solen vid havet och det var sååå fantastiskt. Varmt, härligt, alla vårfåglar och blommor... det känns som mitten på maj snarare än mitten på mars. Helt sjukt. Inte konstigt att vi halkade in på att prata om Rhodos, resor, resminnen...

Nu ska jag försöka mig på att äta middag och hälla i mig nyponsoppa och Multivitamin så kanske kanske Gudarna är snälla med mig och tillåter mig att åka till jobbet imorgon. Jag har varken råd eller tid att vara sjuk, inte när jag jobbar där jag jobbar. Men vad kan man göra... har kroppen sagt ifrån så får man lyssna... försöka vila sig allt man kan... vi får se. Jag håller tummarna. Tittar på bilderna från idag så länge. Helt underbart var det. Speciellt med det sällskap jag hade ♥

Åh vilken ärta jag är! Ur form, med huvudvärk och feber styrde jag kosan hemåt två timmar tidigare än tänkt, stannade på ICA för at köpa Alvedon och knalla hemåt för sängläge. Klickar in på på Värk & Feber, väljer Alvedon och lägger utskriften framför mina varor på rullbandet. Väl hemma packar jag upp ingefäran och teet... som jag också skulle köpa... och bara, öh var är min Alvedon? Jo smarta Jennie tog inte emot kvittot, så hon glömde helt bort att hämta ut medicinen med koden som stod där på... Huuur kul. Så nu sitter jag här och febrar mig utan en enda Alvedon i sikte... Så är det att leva med en virrhjärna.

Nåja med tekoppen, en bit ingefära och täcket upp till hakan känns det ändå ganska rofyllt. Grannen ovanför plinkar på sitt piano och trots att musklerna värker av träningsvärk och en kommande förkylning gör det inte så mycket att jag glömde det där på affären. Johan kommer hem om ett par timmar så han får köpa med sig det hem, så vet jag nog att jag sparkar förkylningen där bak och kan fara och jobba som vanligt imorgon. 

Medan regnet smattrar mot fönsterrutorna och händerna ovanför täckets värme sitter jag och kollar hus och lägenheter på Hemnet. Det var ett tag sedan nu. Blev nästan beroende där ett tag, att mata igenom varje hus varje dag bara för att hitta inspiration ;-) Jag kommer (förhoppningsvis) aldrig bli en Bridezilla, det är jag för lugn för, men väl när det kommer till hus är jag oerhört kräsen... Det ska se ut på ett visst sätt, kännas på ett visst sätt. Allting ska klaffa för att jag skulle vela flytta in. Jag vet ju att det går att tapetsera om och allt, men gården och planritningen måste vara perfekt. Sådär så hjärtat bara hoppar över ett slag av hur vackert det är. Tur att vi inte ska köpa sånt på ett tag... Johan hade blivit galen på mig. 

Jag är ett fan av beige, "inomhustegel-fond-väggar", kök, spotlights, inbyggda lampor och shabby chic. Lite rustikt, inte för modernt, svaga men lugna färger. Och trägolv. Franska fönster, åh. Ja... man kanske borde vara glad att vi än så länge inte är i hustankar. Hade jag varit rik hade jag köpt en herrgård med stora ängar och vidder och ett hav som glimrar i fjärran. Äppelträd på gården, körsbärsträd. En hammock. Ett litet växthus och ett grönsaksland. Och ett torp.

En sommarstuga, en liten, liten byggnad med våra två små barn som springer omkring skrattandes - en äldre mörkhårig pojke och en yngre flicka med lockigt, blont hår precis som sin mamma, och så jag med stormagen gömd bakom en solkig, vit t-shirt och ett par hängseljeans och jordiga händer och håret i en tjock fläta. Eller en storblommig klänning som nästan spricker i sömmarna... Och min man som ligger i hammocken med en bok, sexiga solglasögon - jag är väldigr väldigt svag för Johans solglasögon så de måste få vara med i min fantasi - och en iskall ölflaska bredvid honom såklart... ;-) min familj.  

Ja alltså... lite i förväg som sagt... ehm. Dra i bromsen. Men det är ju så kul att drömma.

Pizzahäng igår i pizzerian/baren alldeles intill som gör så fruktansvärt goda pizzor. Lite snack om gamla Kalix-tider och Kalix-bor, timmarna flöt och likaså ölen. Så härligt avslappnat. Jag hann med att träna igår också, rygg och ben med tunga vikter, veckans fjärde träningspass så nu tänker jag vila och ha en lugn hemmasittardag. Johan åkte precis till jobbet, Half Life dök upp på xboxet och jag är fortfarande insvept i min fluffiga morgonrock och gårdagens smink. Vi råkade somna med kläderna på, teven och lamporna igång... men det var skönt att vakna utvilad kvart i åtta i morse utan alarm :-) 

Sen lite allmän undanröjning, snabeldraksmatning och matlåde-göra. Jag har fått en dille på grillad kyckling ifrån saluhallen som jag ätit både en och två och tre dagar i rad nu, så himla himla gott med en klick chilibea till och grönsaker. Mmmm. Men man kanske borde byta ut det mot något annat... så man inte blir less... men kyckling är ju så himla himla gott och ger bra med proteiner. Johan köpte mig ett nytt proteinpulver och en shaker när vi var ute på äventyr i fredags så nu sitter jag här och dricker AAAH SÅ GOD "päronsplitt" titt som tätt. Jag har fått en helt ny inspiration. Nu när det börjar synas att jag tränar vill jag få det att synas ännu mer. Sådär hälsosamt lagomt. Inifrån och ut...

Nu känns allt mycket bättre. Ledig dag igår med Johan, klipptid, MMsports på Rådmansgatan och lunch på Jensens. Sen hem och boka crossfit, dök upp en minut efter att de stängde incheckningen (17:20, den började 17:30), så vi fick inte vara med... Så jag tog hjälp av min man och brände av ett ordentligt bröstpass, jag kör nästan aldrig det för jag får samma känsla i bröstmusklerna som när jag är låg... svag... skakig... Nu har jag sååå träningsvärk, solen riktigt lyyyyser och jag har ännu två lediga dagar att se framemot :-) 

När kroppen har vaknat ordentligt tänker jag snöra på mig skorna och gå ut och sätta mig i solen med ljudboken i öronen. Jag svär på att hela Stockholm kommer vakna idag, det kommer ploppa upp massvis med vårblommor i dikena igen, vårfåglarna kommer sjunga mer än någonsin... Man blir ju glad ända in i själen av våren. 9 grader varmt idag och inte en snöflinga i sikte.

Jag drömmer fortfarande om att resa. Och vi ska resa. Det är bara nu när rumpan känns insydd i soffan och vi har bott här i ett år som jag gärna skulle vilja sätta mig i en flygstol med destination sol, värme, blått hav och sand mellan tårna så snart som möjligt. Tills dess kanske vi får ta en weekend någonstans. Mer än gärna. När alla andra tar en weekend åker de till Stockholm haha, men vi bor ju här och jag ser definitivt inte exklusiviteten med den här stan så det är lite svårt att njuta ibland. Den är för stor och opersonlig och jag vill bo i en mindre, charmigare stad... Ha ett radhus i utkanten av stan med gång- eller cykelavstånd in till själva centrum. Och resan såklart. Det är typ allt jag kan tänka på. Att resa. Känns som att jag vaknat ur ett hundraårigt ide. Öppnat ögonen. Jag vill se saker. Gah som jag vill se saker.

Blergh. 

Det är ungefär all jag har att säga idag. Och igår. Totalt mun- och hjärntorka. Inte så konstigt i och för sig när man har världens torraste vinterhud, men ändå.

One of these days I guess. En av de där dagarna där jag är så sabla less på... jag vet inte vad. Allt, även om jag har det ganska bra just nu. Det bara... är irriterande. Allting. Det kliar som tusan i hårbotten av mitt nya schampoo som tydligen skulle vara så himla bra för mitt hår, mina toppar har blivit dunderkluvna och går knappt att kamma ut och min hårbotten b-r-ä-n-n-e-r verkligen. Och jag har så fruktansvärd träningsvärk efter marklyften så min rygg gör sååå ont. Och jag sitter och kollar på resor och romantiska hotell på Mauritziusus-blalaha. Jag är så ressugen så jag dör. Varm sol, svalknade vatten, en solstol i skuggan och en bra bok.

Ibland känns det bara som att jag gör det som alla andra vill av mig. Jag lever inte mitt liv. Jag vill leva med Johan, men jag vill ha något eget med honom, och det äter upp mig. Ett eget ställe som är så fantastiskt att vi till och med gillar att diska och dammsuga för att utsikten är så underbar eller att solen skiner och Johan är sådär härligt brun... glad... lycklig... leendes. Att längta efter något och inte veta hur man ska göra för att ta sig dit, för att man plötsligt blivit för feg. Jag behöver en resa, avkoppling, den där solstolen och avstängda mobiltelefoner och tenik och allt som hör till den vanliga dödliga världen. Jag behöver det för en lång tid känns det som. En nystart. 

Det känns som att jag blivit en blek version av mig själv. Okej det har jag ju också, blek och torr, men i annan mening. Torr utsida och det känns som en ganska slätstruken insida numera också. Som att jag är så jävla trist. Jag har tappat den där gnistan. Antar att det är Stockholms-jargongen jag istället fått. Stiga upp, pendla till jobbet, jobba, pendla hemåt, laga mat, träna, mysa med finaste fina, och så samma sak dag ut och dag in................ Jag vill göra någonting mer. Jag hatar detta ordval, men "helst nyss" ..!

Jaaaaa.... jag trivs på jobbet. Såklart :-) Jag är tacksam över att jag får jobba där jag jobbar, att jag har världens bästa sambo som jag inte kan beskriva med ord, en andrahandslägenhet som varit vår nu i ett halvår. Meeeeeeen. Jag behövde bara få gnälla av mig. Eller nåt. Inte för att det hjälper. Jag är bara så..... trött...... på att jag har så svårt att säga nej och stå på mig och göra det jag vill, jag lyssnar BARA på alla andra numera och det är ... gaaah.... vad hände liksom... när blev det så.. när slutade jag vara utåtriktad??? När blev jag introvert(are) - det har jag i och för sig alltid varit, men inte såååhär? Jag behöver väääärme. En solstol och ett skrivblock! Johan bredvid mig.... gaaah... Jag vill färga håret på salong, åka på massage, spa, börja träna crossfit, snorkla i ett hav, äta god mat på en restaurang i solnedgången..... åka tillbaka till Grekland.

Eller någon annanstans där det finns en skön stol, god mat och avkoppling och sevärdheter och ingen stress.... Alltså det här är ju helt sjukt hur jag gräver ner mig men jag vet inte hur jag ska komma upp. Det är inte ens säker att folk förstår vad jag menar. Jag är nöjd och glad med Johan och jobbet, det är tillvaron jag plötsligt blev jättetrött på. Samma sak varje dag. 21 år gammal och gör ingenting. 

Eller jo, fast nä.

Inte idag när självkänslan är i botten och allt bara känns... blah. Ta en kaka eller nåt så blir du glad. Jag köpte jordgubbar idag. Från Spanien. De var inte ens goda. De var säkert besprutade med 27 olika typer av kopiss. Haha nivååååån... gnällspik... Nåja nu är det helg och jag ska NJUTA av min och mannens lediga dag imorgon. Ta nya tag. Ska i alla fall till frissan och sen får vi se vilka äventyr vi åker på. Kan man påpeka att de inte ska stoppa massa mumbojumbo i håret om det inte är naturligt sådant? Jag står inte ut med mitt kliande.... måste köpa nytt shampoo..... och en mörk choklad. Mmmm.

Hejdå från gnällsPIK.

En liten sidogrej bara. Kolla vilken låt jag hittade idag. Nostalgi. Jag fyllde åtta när jag fick Hits for Kids 2 av mor och far i present och denna var med där. Denna och Big Big World. Jag minns den dagen så väl. MMMbop påminner mig om konstiga godisar jag aldrig ätit förut och aldrig kom att äta igen, om den dagens kalas och hur radion gick varm inne i flickrummet. Jag lyssnade på den i bussen idag och blev glad igen. Kanske ska prova med det nu också :-) 

Sol ute, randig telefonskärm (ja ni hör ju hur bra det går för mig och min Samsung) och ooops, hej ofrivilliga sovmorgon, hastigt rafsa ihop träningskläderna i min nya väska, pussa och gosa på Johan i ännu en evighet för det är ju liksom så svårt att slita sig, sedan ytterligare en blick ut genom fönstret och bestämde mig för att ta på mig... vårjackan! Äntligen! Och studsade iväg till jobbet med vårjackan, nyskorna, nyväskan och nyklänningen och det till och med luktade vår ute.

Att till och med koltrasten sjöng högst upp ifrån granen gjorde att jag nästan grät av lycka - ja jag är lite sentimental nu för tiden, ser lycka och glädje i saker som knappt ens existerar. Jag kommer brista ut i ett stort, härligt leende när jag får syn på den första maskrosen alltså. Då är det vår på riktigt. Det känns som april. Sent i april. Våren kom så fort. Bakslag kommer säkerligen komma med snö och minusgrader men det är något visst att slinka in i vårjackan som hängt på kroken i ett halvår, att trotsa eventuella förkylningar och ta på sig något mindre bylsigt. Min röda kappa lyste upp min dag och det gjorde ingenting  att jag tappat bort mina... dyra... hörlurar (förmodligen någonstans i träningsväskans labyrinter) och inte kunde lyssna på Game of Thrones eller musik på vägen till jobbet. Jag var liksom så glad ändå.

Och nu sitter jag i soffan och håller på att somna efter marklyft på gymmet håhåjaja... femton kilo plus stången på tjugo, och jag hade orkat mer än så men vill få till tekniken innan jag börjar maxa (jag har just börjat köra sådant och är lite osäker på nedsänkningen). Imorgon blir det löpning, intervallträning. Jag har ju som en tanke på att medverka i LCHF-loppet eller Vårruset senare i vår... men det kanske bara är en avlägsen tanke, jag vet inte än. Men det skadar ju inte att förbereda sig. Ansträningsastman verkar bli bättre och bättre också (har inte kunnat springa utomhus för att jag inte får luft) så jag ska bättra på konditionen och sen får vi se. Drömmar ska man ha. Det är det som driver oss framåt. De kanske till och med kan driva mig fem kilometer framåt... bland de hundra bästa... Vi får se.

Migge på ingång och med ett e-mail-avi om att mitt paket har kommit hela vägen ifrån Kina tog jag tåget efter jobbet för att hämta ut det. Både tullen och posten hade grävt igenom det så jag fick betala 160 kronor för att lösa ut det... Sen öppnade jag det och såg att hälften saknades. Jaha. Antingen har företaget glömt skicka med eller så har posten/tullen konfiskerat. Men vad ska de med en kavaj och en fodralklänning med hög midja till? Kanske jobba i... det var i alla fall det jag hade tänkt... Istället fick jag nöja mig med två andra klänningar, en väska och en tröja och jag tyckte allt var så himla fint så då blev jag glad igen :-)

Jag tog på mig den ena och kände mig så jäkla söt haha. Den är fasen både prickig och lulllull och svart med ett brunt bälte i midjan men den i kombination med den bruna, nya väskan och mina nya bruna stövlar blev jag så... glad på något sätt när jag ställde mig vid spegeln och kisade förbi migränen och såg... mig. Det är den billigaste klänningen i världshistorien och väskan är av äkta läder och kostade 80 svenska kronor... Hur är det möjligt? Hur?   

Jag som börjat tänka ekologiskt och ekonomiskt och allt beställer varor från Kina som skeppas hit i ett moln av avgaser, båt och flyg och buss och jag vet inte vad, äckelpäckel i alla fall... Och så kostar kläderna ingenting och ändå känner man sig så himla fin ändå. Jag köper till exempel kokosolja och använder den till inpackning och hudkräm (gissa gott huden luktar efter det... mmm) och steksmör och när mina shampon och hudproduker börjar ta slut ska ekologiska produker från Weleda dit istället... det finns till och med en ekologisk paprika i kylskåpet. Och morötter. Små, futtiga grejer som gör hål i plånboken men någonstans inuti mig själv känns det faktiskt som att jag gör moder jord en tjänst. Det smakar faktiskt bättre med ekologiska produkter, det gör det. De möglar kanske snabbare men... man får prioritera vad som är viktigare.

Vegetarian tänker jag aldrig bli, jag älskar kött sååå mycket, men att börja litegrann, att nysta i ett par trådar här och där med bättre mat till exempel... det känns faktiskt bra då. Jag älskar grönsaker också. Hade jag jobbat heltid hade jag köpt alla mina grönsaker ekologiskt odlade. Förut var jag av den åsikten att ekologiskt bara var "de här grönsakerna har fått växa och mogna heeelt ifred på en bädd av rosblad och blivit matade med ekologiskt vatten från Tårarnas Källa i den Kinesiska ,orörda urskogen och hitskeppade av människor som ror med åror från träd i den Kinesiska rörda Urskogen som de sågat för hand med en..." jamen ni fattar, lull-lull-himmelrike medan någon maskin har stått och spytt bekämpningsmedel och kopiss och avfall och radon över de vanliga paprikorna... jag vill faktiskt inte veta... men jag har börjat i alla fall. Jag är påväg.  

En annan grej. Jag vet att jag säger det hela tiden, men jag är så himla, himla lycklig med Johan. Det gör liksom ont i hjärtat av kärlek och vi har snart varit tillsammans i tre år. I tre fantastiska, underbara år, de bästa och mest händelserika åren i mitt liv. Jag kan se honom som pappa till mina barn... han tar hand om mig så väl, så pedagogiskt; tänk en liten bebis som ser ut som honom. Jag är inte redo för det, jag har just börjat bry mig om mig själv, hankat fram på ett halvtidsjobb som jag trivs så bra på, jag vill inte dela Johan med någon. Inte än. Men ibland sitter jag bara och tittar på honom... och vill göra en kullerbytta av lycka, vända mig om och le allt vad jag har och hoppa upp och kittla honom tills han skrattar sådär härligt som bara han kan, sådär fruktansvärt gulligt hemskt så jag fnissar bara av att tänka på det... 

Den här låten har jag just hittat i en av min kära bloggväns Spotify-listor. Alltså jag dör så fin. Den här... åh. Lyssna bara. Hör texten.... alltså... hjärtat dunkar så av kärlek. Jag vill kasta mig ut i världen hand i hand med min man. Jag vill att han blir min man. 

I remember trying not to stare
The night that I first met you
You had me mesmerized
And three weeks later in the front porch light
Taking forty five minutes to kiss goodnight
I hadn't told you yet, but I thought I loved you then