Så härligt med sol, jag säger då det, det första man ser mellan kisande ögon är guldfärgade träd där utanför fönstret och det känns liksom helt underbart i hela kroppen. Tack vare det vaknade jag just innan mannen åkte iväg till jobbet kvart i åtta, åt frukost i godan ro och packade sedan gymväskan, sprang nästan en kilometer som snabb uppvärmning och körde därefter marklyft som var oerhört efterlängtat. Och skönt. En lång bastu på det, sedan en laxtallrik och vitt vin och nu ska jag strax göra mig klar att åka in till Täby Centrum. Ja åka säger jag, bussresan tar fyra minuter och promenaden femton men min ljumske gör ont av någon anledning (kanske för att jag börjat springa) så jag sjunker ner på de blå sätena istället. 

Igår kväll fick jag även se att mitt älskade barndomshus är till salu. Igen. Han totalrenoverade den redan nyrenoverade nedervåningen och nu ska han alltså sälja huset igen, efter knappt ett år. Jag kollade igenom bilderna med en klump i magen. Så många lyckliga minnen. Det var jättefint det han gjort med det, men det saknades någonting. Jag vet inte vad, men när jag såg på bilderna insåg jag att det har slutat vara mitt hem för länge sedan. Han har tagit bort allt det som var oss. Rivit ner tapeterna, golven, målat om överallt. Det var inte längre hemma, på nåt sätt. Mitt underbara älskade hus. Trädgården var densamma, men det var ungefär allt. Så många minnen. Så mycket lycka. 

Men tiden går vidare. Den gör verkligen det. Jag är inte densamma som jag var då. Ingen av oss är det. Vi lämnade nog alla kvar en liten del av oss i det huset när vi flyttade, men det som gör ett hem är ändå människorna; och alla finns ju kvar, bara på andra ställen. Materiella ting är bara saker, de går att ersätta, de är inte det viktigaste som finns. Det är personerna som skapar ett hem. Johan och jag. Det här är vårt hem nu. Han och jag. En familj. Världens finaste familj. ♥