Det känns som att tiden rusar förbi. Jag har redan varit arbetslös i en månad liksom. Jag tycker det är jobbigt med jobbsökandet, att våga, att inte veta exakt vad jag vill syssla med om dagarna. Tänkte ju läsa till kostrådgivare itll hösten och jag vill verkligen våga, men jag vet inte hur det går med det... dels kostar det pengar och dels är jag fastnaglad i golvet och behöver en rejäl känga åt rätt håll. Men efter att jag fått mitt licens har jag som dröm att skapa en kokbok, att komma in i verksamheten att hjälpa folk må bättre, äta bättre.

Fast å andra sidan känns det som, vem skulle gå till en tjugoåring som de tror bara läser innantill, rätt upp och ner från regelboken, bara för att jag är så ung och oerfaren? Jag hatar de orden nästan mer än liten och söt. Folk skulle skratta åt mig. Okej, låt höra, skulle de säga, vad ska lilla jag äta för att få ordning på min övervikt etc. Skulle du kunan vara så hemskt vänlig att svara på det? De vet inte att jag har diabetes. Att jag övervunnit min sjukdom genom att äta rätt. Att jag har överlevt genom att äta rätt och att jag VERKLIGEN vill hjälpa andra på traven, att må bättre, att överleva! Rätt kost gör så mycket! Jag har vilja, motivation, kunskap, erfarenhet... men åldern emot mig. Hur gör jag? Hur går jag vidare? Hur skaffar man sig ett klientel? Fan, vad jag längtar! Vad jag drömmer om det!

Nu har jag precis kommit hem från en dag i Norrtälje med min bloggkompis Josephine och hennes supersöta dotter Esmeralda. Vi hade jättemysigt, fikade, shoppade lite, surrade massa och promenerade runt i stan :) Det var lite kallt men det var det värt, jag gör gärna om det! Bara en timme bort med bussen och där kom man till ett helt nytt landskap som inte verkade som Stockholm någonstans. Trevliga butiksbiträden, kullerstensgator, gamla hus... Lite som Piteå. Och en himla trevlig bloggkompis. :) 

Nu sitter jag i soffan framför Masterchef och funderar på om jag ids laga någon middag haha. För en gångs skull känns stressen som att den är långt borta och jag kan andas ifred. Jag behöver inte stressa, jag har ingen anledning till att göra det. Det är vad det är och mitt liv är ganska bra just nu. Till helgen ska jag och vår ex-inneboende och söka jobb. Han saknar förmodligen all den där mähä-heten ever och gör verkligen det han tycker, utan att egentligen tänka efter angående det. Han bara kör. Och nu har han bestämt att han bjuder på lunch om jag går in i tio butiker och lämnar mitt CV. Jag har inget direkt val och är glad över hans känga i röven, det behöver jag verkligen. Heja dig. 

Nu lutar jag mig tillbaka och njuter av att det är första oktober och att träningen igår tog på ryggmusklerna. Det satte sig en biffig kille bredvid mig på roddmaskinen och jag var tvungen att köra lika hårt som honom, så jag körde tills han slutade haha bara för att vara lite bättre än hans muskler ;) Uj uj det känns idag vill jag lova.

Liten peppbild från januari, tre månader efter att träningen hade dragit igång. Nu är jag bara inne på femte veckan efter uppehållet men det kommer, det kommer! Jag siktar verkligen mot toppen den här gången, jag VILL och jag SKA!