Lägenheten är städad, dammsugad, diskad och väskorna är packade, sängen bäddad och allt i den ordning som farmor har präntat in i huvudet under mina tjugo år på jorden - städa som du vill ha det när du kommer tillbaka, och jag lovar dig att det är betydligt roligare att ha det skinande rent än smutsigt och i oreda. Så nu sitter jag här i soffan - den dammsugade soffan - och tänker att nu är det bara några få timmar kvar till vi åker. Vi åker hem.

Det var inte såhär jag föreställde mig hur hösten 2013 skulle se ut. Det fanns inte på kartan för ett år sedan. Arbetslös i en förort i Stockholm medan Johan gör karriär och har fått fast jobb. Gud vad misslyckat liksom. Alltså för min del, inte för hans. Jag är stolt över honom. Och nu får han ännu en grej att kryssa över i sin Bucket List, ögonoperationen. Trettio tusen kronor fattigare men en hel livstid med nya ögon. Wow. Och här sitter jag, utan jobb, utan arbete, utan universitetsutbildning, det enda jag har är mitt författarintresse men ska det bli någon bok måste jag börja prestera och det nu. Jag måste börja skriva. Jag måste få tillbaka inspirationen helt och hållet, måste veta vad jag ska skriva om, för just nu är det tomt. Det har varit tomt i flera månader, förutom den där texten jag skrev häromveckan. 

Jag vill måla. Rita. Skissa. Fotografera. Skriva. Teckna. Det är vad jag vill. Med pensel i hand och färg på en palett och en vit, stor duk framför mig, ett fönster i söderläge med sol som skiner in och lyser upp det redan ljusa rummet, så dammpartiklarna dansar och mitt kopparfärgade hår blir till guld. Jag, uppflugen på en träpall, barfota, prickig, spräcklig av färg. Röd, blå, gul, grön, vit, en sliten träpall som tjänat sitt syfte under så lång tid att den blivit alldeles slät och utan stickor. Jag vill måla, kasta färg på duken, abstrakta målningar som jag kan hänga upp i vårt vardagsrum, fotografera naturbilder, porträtt, att hänga upp, att sälja. Det är sånt jag kan. Sånt jag vill utveckla. Sånt jag vill syssla med. Men ska man göra det måste man ha utrustning, och utrustning kostar pengar, och pengar är sånt som jag inte har så värst mycket av för tillfället. 

Men det löser sig. Vi åker ju hem nu. Jag får tänka på det där senare, nu åker vi hem. När vi kommer tillbaka kommer Johan se Stockholm med nya ögon. Förbättrade ögon. Utan glasögon. Utan linser. En ny värld, utan hjälpmedel. Jag kommer gråta den dagen han ser på mig på två meters avstånd, när han slår upp ögonen och säger, "Jennie, jag kan se dig." Jag kommer gråta av glädje. När du ser mig med nya ögon. Samma ögon, men utan barriärer... när du ser mig med ditt innersta.