Jag blir så ledsen på mig själv ibland. Less och ledsen. Jag längtar efter en mening med livet, sånt som man läser om i böckerna, ser på film... sånt som jag inbillar mig att alla andra har. Någonting att göra om dagarna. En mening. Morgon till kväll. Jag bara är. Har inte ens ork att höra sv mig till mina vänner, så jävla tragiskt. Har inte skrivit ett ord i mina böcker i sommar, jag har lämnat tjejerna, och killarna, helt handfallna inför sina handlingar.

Det är Emilia som haft det svårt hemma, en syster som blivit våldtagen, och som nu är kär i en man hon inte kan få. Vad skulle han se hos henne, när hans sambo är så vacker och som har gett honom två minst lika vackra barn. Hon är ju bara ett småbarn i jämförelse med hans perfekta Nadja - och han är ju helt såld på henne. Ser ingen annan.

Det är Jasmine som strular till det riktigt ordentligt när hon dumpas av sommarförälskelsen, chefen, herrgårdsägaren, på hennes sommarjobb. Hon som trodde att han älskade henne, trots att de kom ifrån helt skilda världar och trots att han aldrig sagt det åt henne. Inte rakt ut. Det är Jasmine, 18 år äldre, med man och barn som ser ut precis som Honom, sin far, sommarförälskelsen. De är skrämmande lika. Identiska, förutom hennes gröna ögon. Det är Johannes, som plötsligt står där, i hennes hall, efter arton års tystnad. Och hela hennes liv slås återigen i spillror när hon måste välja.

Det är Rebecca och Benjamin som alltid haft varandra. Lillasyster och storebror, och så händer nåt. Hemskt. Som skiljer dem åt, som försätter Rebecca i en riktig fara. Det är Benjamin som dör om hon inte lyckas hitta honom. Tre dagar. Sedan skjuter de honom. De kan inte komma över det fasansfulla han och hon gjort. Och nu är Benjamin bortrövad och jag har inte hjälpt dem på flera månader.... stackars Rebecca. Det måste bli ändring på det. Snart. Väldigt snart. She can't leave him there hanging. Det får hon bara inte göra.

Hemma från 1,5 timmes ben, kondis och biceps triceps axlar jag avlider. Armarna känns helt sladdriga redan nu, jag är så nöjd med denna träning. För en gångs skull gick allt som smort, inga köer trots att det var en hel del människor på plats. Bastu är ju den ultimata avslappningen efteråt och det som fick iväg mig på gymmet till att börja med. Nu nyöten fast fortfarande sugen på "något"-jag-vet-inte-vad. Turkisk yoghurt med bärmums kanske. Hehe.

Lite serier, mer jobbsökande, slut i kroppen och trött i huvudet. Tror jag har säkt 40 jobb nu. Minst en per dag under varje dag jag varit arbetslös. Jag börjar dagen med att logga in på Arbetsförmedlingen och kolla läget, om det kommit in några nya objekt. Lagt upp mitt CV på ett tjugotal rekryteringshemsidor. Varit på personliga möten, potentiella arbetsplatser, men allt ska ske digitalt och ingen vill ha CV i handen utan att det ska skickas till den och den adressen.

De flesta säger att "tyvärr, du har för lite erfarenhet." Bara rakt av. Tack men nej tack. Jag är 20 år gammal och har jobbat på samma företag i 2 år, vad förväntar de sig? Är jag en hoppjerka vill ingen anställa mig och har jag varit två år på samma företag är jag tråkig och potentiella arbetsgivare frågar om jag gått ut skolan ordentligt, fastän det står klart och tydligt i mitt CV att jag JOBBAT och UTBILDAT mig samtidigt och tog studenten i juni förra året SAMTIDIGT som jag varit tillsvidareanställd på 100 %. Det är liksom bara en arbetsgivare som har sagt att hon blev imponerad av det. Herregud. Jag börjar tappa hoppet. All energi för att söka jobb bara försvinner. Hur svårt kan det vara att hitta ett butiksbiträde/receptionist-jobb i Stockholm? Jag vet inte. Men förbaskat svårt är det i alla fall...