Johan bjöd mig på en spontanresa till Helsingfors och vi åkte igår kväll. Mat, dryck, sällskap och massa skratt. Parsemester :) och en härlig sådan. Nu har vi varit igång hela dagen och sent i säng så vi alla är lite lame nu, en tidig kväll ombord på Serenade blir det idag ehum. Lejonterja, choklad, smoothie, öl och finwhiskey (ouff vilket riv i halsen blä), snart grillmiddag på El Capitan. Underbar dag i Helsingfors och imorgon åter hemma i Täby. Så skönt :)

[Bild]

[Bild]

Hemma efter en tripp till Östermalm och LCHF-klubben. Jag smög förbi alla designerbutiker som gav mig rysningar, hittade det jag sökte efter plus lite annat smått och väldigt gott. Kom hem med deras egengjorda müsli, supergod och så löjligt dyr att jag aldrig trodde att jag skulle köpa den, varken som heltidsanställd eller uteliggare. Aldrig. Men... nu har jag precis ätit och jag är proppmätt och i himlen, så god var den. Hemskt god. Hemskt dyr. Aldrig igen. Åååh. 

En annan grej är att jag börjat skriva igen. Barriären är förbi. I alla fall... för stunden. Jag satte mig vid datorn igår kväll, vid ett tomt ark, såg markören blinka många gånger. Sedan satte jag igång. Orden skapades snabbare än en tornado. Fingrarna knattrade på tangenterna, ett ljud jag saknat. Knattrande tangenter. På två timmar hade det blivit 2508 ord. Fyra sidor. Ord som jag aldrig trodde jag skulle skriva. Ord som jag aldrig trott mig behöva skriva. Ord som jag heller aldrig trodde jag kunde skriva. Varför skulle jag behövt det? Jag mådde ju bra. Allt var bra. Det var bara en liten grej som hände. 

Det sägs ju att sorgen har fem stadier. Sorg är olika för alla, men det är fem stadier ändå. Jag har levt i förnekelse, steg ett, utan att jag märkt det. Jag har förnekat det som hände i sju månader nu. Tänkt att, äh vadå, det är ju över nu, vad spelar det för roll då? Men utan att jag tänkte på det... så har det drabbat hela mitt liv, det har funnits där i bakgrunden, molat och molat... och igår när jag satte mig och skrev... så forsade allting ut. Orden, känslorna, tårarna, jag fick avbryta mig själv flera gånger för jag blev så förblindad att jag inte såg någonting. Jag trodde inte att det gjorde ont. Det hade jag aldrig kunnat ana. Att läsa vad jag skrev är som ett öppet sår. Det gör sååå ont att läsa, att komma ihåg, att minnas. Det har aldrig varit så. Jag har varit stolt för länge. Inte velat minnas eller komma ihåg. Förnekande. Och nu, när jag lade mig ner och grät som jag aldrig gråtit tidigare, insåg jag att jag inte var svag då helller. Mina tårar visade min styrka. 

"Jag har inte delat med mig av den här historien någonsin. Inte till någon, inte yttrat den högt. Det är det mest privata jag någonsin har gjort och dessa ord kommer att finnas kvar för alltid. Ingen har någonsin vetat om det här. Förrän nu. Och det var såhär det började."

En höstpromenad senare sitter jag i soffan med en tom tallrik framför mig. Ja alltså den var full för en stund sen men nu är magen proppad istället och jag är full av ny energi. Grillspett med gräslök-sås, mumma. Jag har nu ätit mina mediciner i fem dagar, inne på den sjätte nu, och trots att jag mått såååå illa av dem känner jag mig mycket piggare. Igår trampade jag på ordentligt på gymmet och med svetten som rann ner i ögonen och i öronen och på cykeln spurtade jag igenom den boksavliga milstolpen på 20 minuter och ett par sekunder och jag var så jäkla stolt. Ett delmål avklarat, så himla SKÖNT. Orken, musklerna och lusten kommer tillbaka för varje träningspass. Heja heja!

Jag har också märkt att magen mår bättre om jag går ut och promenerar varje dag. Inte så konstigt egentligen, vem mår bra av att sitta still hela tiden? Om inte kroppen gör det gör knappast magen det. Igår blev det en och en halv timme ute längst efter Rönningesjön i sköldpadde-takt enligt Endomondo haha! Jag fotograferade, ritade, andades, satt på en bänk och fick fallande, gula löv över mig och allt såg ut som ett sagoland. Jag älskar höstens färger :) 

Tänk att gifta sig på hösten... Ta sina bröllopsbilder under en ek... ek på hösten är för övrigt det vackraste jag sett. Ekar finns inte hemma. Ekarnas gula löv finns inte i Kalix. Därför är jag helt hänförd av det som händer utanför fönstret just nu. En hel värld som exploderar i färg. Jag och Johan under en ek. Någongång. En gul ek. En ek som denna. Jag är kär, såld, hänförd, mållös. Jag har inget jobb och det är hemskt, men... allt annat... det är bara så... avslappnat, lyckligt. Det bara är.

Jag blir så ledsen på mig själv ibland. Less och ledsen. Jag längtar efter en mening med livet, sånt som man läser om i böckerna, ser på film... sånt som jag inbillar mig att alla andra har. Någonting att göra om dagarna. En mening. Morgon till kväll. Jag bara är. Har inte ens ork att höra sv mig till mina vänner, så jävla tragiskt. Har inte skrivit ett ord i mina böcker i sommar, jag har lämnat tjejerna, och killarna, helt handfallna inför sina handlingar.

Det är Emilia som haft det svårt hemma, en syster som blivit våldtagen, och som nu är kär i en man hon inte kan få. Vad skulle han se hos henne, när hans sambo är så vacker och som har gett honom två minst lika vackra barn. Hon är ju bara ett småbarn i jämförelse med hans perfekta Nadja - och han är ju helt såld på henne. Ser ingen annan.

Det är Jasmine som strular till det riktigt ordentligt när hon dumpas av sommarförälskelsen, chefen, herrgårdsägaren, på hennes sommarjobb. Hon som trodde att han älskade henne, trots att de kom ifrån helt skilda världar och trots att han aldrig sagt det åt henne. Inte rakt ut. Det är Jasmine, 18 år äldre, med man och barn som ser ut precis som Honom, sin far, sommarförälskelsen. De är skrämmande lika. Identiska, förutom hennes gröna ögon. Det är Johannes, som plötsligt står där, i hennes hall, efter arton års tystnad. Och hela hennes liv slås återigen i spillror när hon måste välja.

Det är Rebecca och Benjamin som alltid haft varandra. Lillasyster och storebror, och så händer nåt. Hemskt. Som skiljer dem åt, som försätter Rebecca i en riktig fara. Det är Benjamin som dör om hon inte lyckas hitta honom. Tre dagar. Sedan skjuter de honom. De kan inte komma över det fasansfulla han och hon gjort. Och nu är Benjamin bortrövad och jag har inte hjälpt dem på flera månader.... stackars Rebecca. Det måste bli ändring på det. Snart. Väldigt snart. She can't leave him there hanging. Det får hon bara inte göra.

Hemma från 1,5 timmes ben, kondis och biceps triceps axlar jag avlider. Armarna känns helt sladdriga redan nu, jag är så nöjd med denna träning. För en gångs skull gick allt som smort, inga köer trots att det var en hel del människor på plats. Bastu är ju den ultimata avslappningen efteråt och det som fick iväg mig på gymmet till att börja med. Nu nyöten fast fortfarande sugen på "något"-jag-vet-inte-vad. Turkisk yoghurt med bärmums kanske. Hehe.

Lite serier, mer jobbsökande, slut i kroppen och trött i huvudet. Tror jag har säkt 40 jobb nu. Minst en per dag under varje dag jag varit arbetslös. Jag börjar dagen med att logga in på Arbetsförmedlingen och kolla läget, om det kommit in några nya objekt. Lagt upp mitt CV på ett tjugotal rekryteringshemsidor. Varit på personliga möten, potentiella arbetsplatser, men allt ska ske digitalt och ingen vill ha CV i handen utan att det ska skickas till den och den adressen.

De flesta säger att "tyvärr, du har för lite erfarenhet." Bara rakt av. Tack men nej tack. Jag är 20 år gammal och har jobbat på samma företag i 2 år, vad förväntar de sig? Är jag en hoppjerka vill ingen anställa mig och har jag varit två år på samma företag är jag tråkig och potentiella arbetsgivare frågar om jag gått ut skolan ordentligt, fastän det står klart och tydligt i mitt CV att jag JOBBAT och UTBILDAT mig samtidigt och tog studenten i juni förra året SAMTIDIGT som jag varit tillsvidareanställd på 100 %. Det är liksom bara en arbetsgivare som har sagt att hon blev imponerad av det. Herregud. Jag börjar tappa hoppet. All energi för att söka jobb bara försvinner. Hur svårt kan det vara att hitta ett butiksbiträde/receptionist-jobb i Stockholm? Jag vet inte. Men förbaskat svårt är det i alla fall...

... tänkte jag för mig själv efter att ha skickat ytterligare en jobbansökan. Jag reste mig upp, slog igång lugn musik och duschen, radade upp sminket, min VS-hudlotion och body misc vid spegeln, rakhyveln och pincetten bredvid... magen är arg på mig och vill inte sluta blåsa upp sig, blergh. In i duschen, varma strålar... solljus utifrån, Yiruma spelas långt bort... Det här brukar hjälpa när magen är upprorisk. Tankar på där och då. På att ringa hem, till pappa, till farmor och farfar, på träningen som inte blir av på grund av magen...

Tankar på... Vad ska vi äta till middag? Korvstroganoff? Åh så sugen jag plötsligt blev. Potatis!!! Mums! Och korv! Hmm. Sugen på mat. Galet, djuriskt sugen. Darrar inte benen också? Svimfärdig, what? Neeej inte nu jag har ju schampoo i håret! Aaaah.... rusade ut i köket utan att bry mig om handduk, hittade ett wienerbröd, en kanelbulle, dråsade ner i soffan med blodsockervärde åt helsike för lite och schampoo i håret och blöt som en hund och gott var det nåt så förbaskat. Diabetes i ett nötskal... jag var så inne i jobbansökan att jag glömde känna efter hur jag mådde ;)

Nä nu ska jag nog gå och skölja ur håret, haha. Snart. Sockret ska bara... höjas lite. Händerna sluta darra. Jag hatar att bli låg. Man är så hjälplös. När det går nog långt. Blergh. Duscha, smörja in mig, sminka mig, borsta barret uppe på huvudet och ringa hem. Vardagslyx. Jag är nog född i en sjö. Inget lugnar mig så som vatten. Och ja. Blir jag nog låg skulle jag till och med kunna äta sjögräs. Haha. Nu ska jag gaska upp mig.

Typiskt, jag skulle just spara ett inlägg och så hängde sig telefonen. Precis som den brukar göra. Ungefär... 1... 2...00 gånger om dagen grrr. Så om någon försöker nå mig och min telefon är "avstängd" så vet ni varför. Bläää så arg!

Aja nu har jag i alla fall fått mig lite mediciner för min ehum ganska rejäla vitaminbrist så nu är jag snart som vanligt igen. Dag två av 21 nu. Vi får se, sämre lär det ju förhoppningsvis i alla fall inte bli med dunderpillren. Järn och grejer, ni vet ;)

Jag fick lite av en aha-upplevelse nyss. Liksom wow. Är det sant. Och munnen drogs uppåt i ett leende när alla symptom stämde in på mig, äntligen, efter så lång tid. Jag vet inte om det är så. Jag har inte testat mig. Jag ska ta det från början.

Jag har känt mig hängig i flera flera månader, ända sen i våras. Nedstämd, yr, tankspridd, deprimerad, orkeslös, dåligt närminne, fram för allt trött hur mycket jag än sovit, andfådd, det har känts som att jag inte fått ner nog med luft och jag har trott att det är astma, men efter idag börjar jag tro på något helt annat. Håret är livlöst, jag är blek, trög mage, maten smakar ingenting - den mat jag äter, vill säga. För att vara ärlig så är det mest fullkornssmörgåsar jag äter tillsammans med te, ibland stekt korv och ibland någon smoothie. När jag tänker efter förstår jag verkligen varför det har blivit som det har blivit. Jag äter liksom... ingenting. Ingenting vettigt. Jag lagar knappt mat och Johan gör det inte heller, för han jobbar. Vad sjutton äter jag? Det är blankt. Jag vet inte. Ägg. Ibland. Kokt ägg. Isbergssallad. Med te. Bananer inför träning.

Jag är aktiv, vilket innebär att kroppen måste arbeta hårdare, pulsen måste gå upp i varv. Det har flera gånger känts som att jag ska svimma på gymmet eller hemma när jag reser mig för fort ur soffan, det blir liksom helt svart framför ögonen och myrkrypen i kroppen kommer jag inte ifrån. Jag har varit ute en del i sommarvärmen men inte blivit vidare brun. Och jag har trott att det är för flytten hit, att det är den som gjort det. Men när jag får frågan om jag vill flytta tillbaka hem säger jag nej, för det vill jag inte heller. Jag vet inte vad jag vill, jag har inte lust med någonting. Och jag har börjat frysa. Trott att det är feber. Kurat ihop mig under täcket och hoppats att det ska gå över till dagen därpå. Och migränanfallen har varit så mycket värre och kommit oftare nu än de gjort tidigare.

Jag vet ju så klart inte om det stämmer. Men alla symptom som var uppradade på Vårdguiden är alla symptom som jag lider av.

Järnbrist. Kan det vara så enkelt? Det lät för simpelt. Jag har flera gånger tänkt att jag är döende eller något i den stilen, för jag har mått så jävla kasst. Men järnbrist. Allvarligt. Ja. Alltihop, det är bara ta mina symptom och pricka in dem, en efter en. För jag tränar mycket, jag äter ingenting. Nu ska här bokas tid hos läkare, antingen här eller hemma i Kalix (vi åker hem om två veckor, Johan ska operera ögonen), men det känns som... så skönt att äntligen, nåja, jag är ingen läkare, men att äntligen tro sig veta vad som är felet. Jag är ingen hypokondriker. Jag lider förmodligen av järnbrist och att bara veta att det är så lätt att göra någonting åt... det känns så jäkla skönt.