Att det är trist att ligga här och snörvla och sova och snörvla och äta och snörvla lite till och se Grey's. Fick sova sittande inatt i soffan för att näsan var så igentäppt och kroppen febrig. Blä. Men har jag tur så har det gått över till på onsdag när vi åker hem så jag slipper snörvla på flyget och få ont i öronen som jag verkligen hatar, flygresan hem från Johan i Mariannelund med halsfluss var nog det värsta jag gjort. Ska boka tid för influensavaccin när jag kommer hem då jag blev rekommenderad det som diabetiker. Har aldrig hört talas om det förrän nu när jag började läsa på. Förkylningar - egentligen nästan alla sjukdomar - slår hårdare på oss av någon anledning. Johan var knappt förkyld ens en gång och jag har legat i sängen i hemskt pinsamma tre dagar nu. Nå men det vänder förhoppningsvis snart, positivt tänkande speedar upp allting.

Morotssoppa till middag - vatten, buljong, morötter, creme fraiche, salt och peppar och några tomater är en bra och nyttig tillfriskningsmat tycker jag, och det kräver inte allt för mycket förberedelser. I eftermiddag kommer hyresvärden för att hämta post och kolla läget så det är väl lika bra att försöka masa sig upp ur sängen och hjälpa till med städningen tills Johan kommer hem om en timme max. Idag ska bli en bra dag oavsett förkylningen, och imorgon är en dag närmare hemfärd.

Idag har varit ännu en sängliggardag, Zyx och Echinaforce är helt gudomliga läkemedel. Verkligen. Trodde först att Zyx var nåt dyrt dravel men nu när jag väl sitter här och suger på dem är halsontet helt borta. På riktigt. Det där äckliga rivet, harklingarna, jag hatar det och tryckte i mig Zyx så fort det började. Och se på fanken nu har jag inte det minsta ont längre. Värken har flyttat till näsan och ögonen istället men hey hellre det än rivet. Blä.

Nu ska jag räta ut kuddarna och täckena och se Madagaskar 2 på femman. Att vara förkyld har sina fördelar. Det är liksom som att man föryngras tio år haha, i alla fall jag. Johan, kan jag få en banaaaan.... jag är hungrig. Haha tragisk tjej!

Så fort Johan blir av med sin förkylning får jag den, yey. Jag har proppat i mig clementiner och te hela dagen i hopp om att det ska lindra lite, men det blir ta mig tusan bara värre och värre, nu är näsan helt igenstockad haha. Jag masade mig iväg till ICA i alla fall och en ambulans med sirenerna på högsta volym tänkte stanna och släppa förbi mig när jag fick grönt ljus. Ehm nej tack, jag vill 1) inte bli ambulansmos, 2) speciellt inte efter att ha sett fyra Grey's Anatomy-avsnitt på raken, och 3) så vill jag inte att någon ska dö på grund av att en liten lus trampar över vägen i sin långsamma norrbottentakt och hindrar trafiken även om det är trafikarbete och omdirigerad trafik.

Grrrr jag är så less. Jag vill bara bli kvitt den här förkylningen så vi kan åka hem till Kalix och Norrbotten. Nu är jag trött, less och det svider i ögonen och jag har inte klätt på mig ens, förutom under den korta stunden till Ica såklart, ingen fick då se mig halvnaken där inte och speciellt inte när det var två grader varmt. Och jag tänker inte klä på mig mer idag heller. Bara dricka mitt te och äta mina clementiner och bananer och insulin för att sockret höjs när man är förkyld och har feber. Och inte bry mig om något annat, för när Johan kommer hem, har febern säkert redan knockat mig och jag sover för dagen. Roligt. Rolig fredag. Jag hade faktiskt glömt bort att det var fredag. Kul. Väldigt kul. Här ligger jag med feber på en fredagkväll när Johan slutar tidigt men lär vara på gymmet till imorgon och jag vet att jag är orättvis men när han skrev alldeles just att ja jag är på gymmet nu, okej, jag som trodde du skulle komma hem efter jobbet när du slutade fyra men det är okej för jag har feber och har inte lagat middag så det kvittar då, det är ju ändå bara jag som ville se dig och jag är inte så viktig, jag kan lägga mig och sova då eller nåt och drömma om att jag är frisk och att du kom hem tidigare så vi kan träffas och mysa bort förkylningen istället för att du är på gymmet och jag ligger här sjuk.

Eller nåt.

En sexkilometersrunda till Rönninge by och 1900-talets början med spegelblank sjö, regn och det bästaste sällskapet är precis gjort. Johan är ledig idag och vi har inte gjort någonting nästan haha, legat i sängen till ett, jag lagade lunch, vi (jag) såg Top Model medan herrn städade badrummet (brukar alltid vara jag som städar nu när jag går hemma om dagarna så jag är så tacksam över att han gjorde det nu fastän han var ledig), sedan gick vi ut och nu dricker vi te med äppelpaj, spelar xBox och jag lyssnar på keltisk musik igen och bara... njuter. Idag har jag mått så himla bra, som alltid när Johan är ledig :) 

Hörde och såg att det har snöat rejält hemma. Centimetrar. Jag ryser ända in i märgen. Första snön är mysig, den som lägger sig i ett par centimeter och färgar hela världen vit, den som gör att man halkar i väg till bussen i tennisskor som jag envisades med att ha hela vintern igenom i ettan på gymnasiet. Men sen är den bara kall och varar i månader. November, december, januari, februari, mars, april. Förra året kom snön i början av december, förrförra var älven fortfarande öppen den 26 december (rekord!) och året dessförinnan kom snön den tionde oktober och banne mig den stannade till april, men då blev det å andra sidan tropisk värme hela maj med trettio grader i fyra veckor. Älven gick redan i april, den 28, förra året och det var också rekordtidigt. Folk hade inte ens hunnit börja rösta på när älven skulle gå förrän Lions båt befann sig vid fisket och varenda en i bussen ställde sig upp och bara what the fuck redan? när vi var på väg hem från skolan.

Jag har stor lust att avboka min hemresa nu på onsdag. Snön är bara mysig under advent och jul. Men samtidigt är det ju så jag är uppväxt, jag föddes under årtiondets snöstorm en söndag i april och vi har blivit insnöade en gång med en halvmeter snö och tog oss inte ut. Det har varit så kallt så det har svidit i ansiktet och i lungorna när man försökte andas och temperaturen låg på minus 42 grader. Håret frös och ögonbrynen frös och skäggen frös och allt blev vitt. Men nog tusan gick skolbussen ändå, samma tid som vanligt. Och nog tusan gick vi till skolan ändå. Vi behövde kanske inte direkt vara ute och leka på rastera om vi inte ville, men vissa var faktiskt utomhus trots det. Typ jag. Vintern 2011 - när snön väl kom - var det 30 minusgrader från börja av januari till långt in i februari nästan konstant. Och tydligen cyklade Johan till jobbet ändå! 

Så nja. Jag tror jag behåller min hemresa som den är. Jag längtar hem sååå mycket. Jag skulle nästan säga att jag längtar hem till snön också. Fast den råa, kalla luften här idag var faktiskt inte så dum den heller. Klar, frisk höstluft med antydan till snö i luften. Snart kanske. Om det ens snöar här. Vi får vänta och se, helt enkelt.

"And when the snow begin to fall..."

Att bara vara, sitta här med huvudet mot Johans axel medan han skapar underverk i Photoshop. Det är bara så... tryggt. Mer sånt här tack. Dumma jobb. Det gör kvällstimmarna så himla värdefulla. Och jaaaa jag är töntig men det får man vara när man ses ett par timmar om dagen.

Idag har jag hunnit städa, gymmat benen helt skakiga, ätit fler clementiner och fortsatt med the Bachelor och Grey's Anatomy säsong sju (beroendeframkallande). The Bachelor himself ser ut som en räv och är från TeeeexÄÄs. Jag blir typ rädd för honom. Liksom "shut up and kiss me" kan i och för sig låta ganska sexigt men inte av ett rävansikte och inte i mitten av en mening och definitivt INTE när han för tre år sen slutade ensam i the Bachelor för att han inte kunde välja - därför att tjejerna var "inte rätt, bara". Huuu läskig karl. Sen heter han Brad också. Brad the Bragger. Blä.

Men vad vet jag. Han kan ju ha förändrats på de tre åren, som han säger att han har. Visst, jag vill så gärna tro att kärleken övervinner allt men kan man inte älska sig själv och är man trasig sedan ett jobbigt uppbrott så kan man inte släppa in folk och förvänta sig livslång kärlek direkt efteråt. Man måste jobba för kärlek lika mycket som man måste jobba för att hela sig själv. 6 av 24 Bachelor och Bachelorettes är fortfarande ihop. Bara sex stycken par.

Jag vill tro att kärleken övervinner allt. Jag vill tro att allting är möjligt, att livslång kärlek existerar och att jag jag får vara med min Johan till jag är nittio och vi har demensglömt bort varandra. Jag vill tro det. Och jag menar det när jag säger det, jag har aldrig älskat någon i mitt liv så här mycket, så här intensivt, som jag älskar Johan. Varje dag är värdefull. Betydelsefull. Och det jag ser i hans ögon varje dag, det är det jag vet är hemma

Ännu mera associationer. Clementiner och tända ljus som blänker ifrån soffbordet, vad tänker man då på? Jo, juletider! Förra julen, den första riktiga sambojulen, med glögg i olika smaker och russin och clementiner och tända ljus och mysig musik. Haha två månader i förväg, jag är ledsen om tankarna skenar iväg. Än har inte ens snön fallit. Som om den kommer gör det här. Jag vet inte. Jag tror inte det. Björkliden är täckt av fem centimeter snö vid det här laget. Här är... alla löv borta. Alla fina, vackra gula löv har fallit till marken och lämnat grenarna kala, bara, tomma. Löven har täckt hela gångvägen så man vet inte längre vad som är diket, vägen eller gräsmattan. Förstå hur vackert det är, på ett sånt där nyinflyttat Stockholmssätt av en kreativ liten filur som har huvudet full av ååååh-vad-vackert-allting-är så fort hon går utanför dörren.

Och utanför dörren har jag varit många gånger under de senaste veckorna. Dagarna flyter ihop i varandra, jag vaknar, myser, kramas, äter, låter timmarna gå och sen är det oftast gym och äta igen och laga middag och så är Johan hemma och så myser vi mer och sitter ihop, som vi alltid gör, vi kan aldrig hålla oss ifrån varandra när vi ses, vi till och med smsar dagligen, så fort vi lämnat varandra för dagen att åh, jag saknar dig. De senaste veckorna har varit som vilka andra veckor som helst bara det att jag inte haft något jobb att gå till. Istället för att jobba har jag... gått ut. Det finns en underbar sjö en kilometer härifrån. Okej jag säger "underbart" ofta men den är verkligen underbar. Vacker. Igår var det vindstilla och en häger kom flygandes över sjön och näckrosorna och jag rös för allting var så himla tyst och vackert och ett löv föll från björken som till hälften står i vatten och det var bara... breathtaking. 

Fråga mig inte varför jag reflekterar över sådana saker. Det är bara sån jag är, jag är en naturtönt som ser det vackra i allting och som gärna går med klassisk, långsam musik i ena luren och det andra örat fritt för vardagliga, skoglika ljud; en skällande hund, någon som joggar, bilar som startar, drip-drop från en smal å som mynnar ut i sjön och ljuden av fallande ekollon som ser ut som älglortar. Ja ekollonen alltså, ekar är bra mycket mer magnifika och går inte att jämföras med älglortar men allting är så annorlunda här. Hemma har vi älglortar och den första snön borde komma när som helst. Här är det vackra, gula blad på ekar och asp och kastanjeträd, och här faller bajset från de där gula löven istället från ett spräcklig älg som sedan springer iväg med sina ostadiga ben. Ekollon är släta, hårda - jag är tyvärr inte en sån naturtönt så jag på allvar känt på älgbajs, men ja, ni förstår. Visst gör ni det Visst förstår ni hur vackert det är här?

Det enda, det absolut enda, som får stressen att försvinna, som raderar alla tankar på allt annat än här och då, som får mig att glömma alla människor och folk och bilar och allt som rör sig i denna gigantiska stad, som får mig att tänka på här och nu och mindre på Hemma, som jag saknar så förskräckligt mycket, mamma, pappa, farmor och farfar, min syster, mormor, till och med mammas och pappas partners, plastmamma plastpappa? Låtsas? De är ju på riktigt liksom, till och med dem saknar jag. Och Frida, min underbaraste Frida och till och med, till och med, hennes hundar. Jag saknar... så mycket. Så många andra också. Men de gångerna, när jag går ut, när vi går ut, till den där sjön, följer den slingrande stigen förbi sjötomter, stugor, gula träd i mängder, fåglar och ekorrar och hästar och ängar vi fotar i panorama... det är då, och bara då, som jag känner mig helt, helt tillfreds över mitt liv här i Stockholm. 

Är det något jag älskar så är det te. Lukten av te, smaken av te. Idag när jag tog den vanliga rundan på ICA gick jag med flit förbi te-hyllan och kunde inte låta bli att stanna och lukta. Jag råkade lämna kvar alla mina tesorter hos den gamla hyresvärden, inklusive hennes tre hyllor med te... så jag fick bunkra upp på nytt när vi flyttade hit till Täby. Jag minns när jag fortfarande bodde hemma i huset i Nyborg och vi hade en speciell burk med olika sorters pås-te. Varje gång någon öppnade skafferiet kom den där aromen ut från burken och det kunde lukta apelsin, mint, blåbär, citrongräs, hallon och rabarber på en och samma gång, speciellt under julen då alla dofterna samsades med kaneldoftande chai-te och kardemumma från Mor Annas pepparkakor som pappa alltid köpte med sig hem...

Jag har älskat te ända sedan jag var ett par år gammal. Åtminstone är det vad mamma har berättat. Hon och pappa drack ibland den vanliga Earl Grey med mjölk och socker, på kvällarna minns jag. Och jag ville så gärna smaka, men de sade alltid att det var "vuxendricka" och att jag skulle bli våldsamt kissnödig på natten om jag drack det, och inte kunna sova för att det var uppiggande medel i det. De gånger jag faktiskt fick smutta och kände hur allt det där varma rann ner i magen blev jag helt lyyyrisk haha. Nu sitter jag här med grönt te med smak av apelsin och mandarin och en påse mandariner på soffbordet och lyssnar på Keltisk musik - favoritmusiken. Favoritmusiken och favoritdrycken. Alla andra dricker vin, drinkar eller whiskey, jag dricker te och jag älskar det - rött, vitt, svart, grönt... Svart te på morgonen, grönt te på kvällen. Helt underbart. Och snart ska jag snöra på mig springskorna och ta mig an höstluften och alla de vackra färgerna. Dagen är för fin för att slösas bort. Varje dag är för fin för att slösas bort.

Eftersom att min telefon dör hela tiden kändes det betydligt säkrare och roligare att blogga från Johans telefon. S4 och jag är kär som tusan i den. Helt underbar! Vi är hursomhelst hemma från vår resa och ligger nu och läser, spelar och äter gotta. Imorgon börjar allvaret igen. Måste maila om arbetsgivarintyg, söka fler jobb, träna och ta en titt på Mörby Galleria också. Det känns liksom bäst att göra någonting vettigt om dagarna när Johan lika jobbar, snart åker vi ju hem till Kalix och jag vill helst ha allt ordnat till vi kommer tillbaka.

Det ska bli så skönt att få umgås med Johan också, utanför jobbet på en ledig vecka eller veckor då han blir sjukskriven. Skönt att träffa alla där hemma igen. Ha det som vanligt, ni vet. Jag har faktisk hemlängtan. Big time hehe. Inspirerande prat med pappa och härliga Anneli, palt och Pulled Pork hos farmor och farfar, inte nödvändigtvis på samma gång men... umgänge med fina familjen Blomster-Grafström-Wikström och Johans föräldrar :)

Tio dagar kvar och sen åker vi! Om tio dagar är vi till och med redan framme hihi! Mat och mys ? (Visst blev det ett hjärta nu), och frisör, fondsäljande, fina Johan och Hemma. Åh vad jag längtar!

... och så lite bilder från resan, fotade med Johans superkamera *avis* ;)