Att bara vara, sitta här med huvudet mot Johans axel medan han skapar underverk i Photoshop. Det är bara så... tryggt. Mer sånt här tack. Dumma jobb. Det gör kvällstimmarna så himla värdefulla. Och jaaaa jag är töntig men det får man vara när man ses ett par timmar om dagen.

Idag har jag hunnit städa, gymmat benen helt skakiga, ätit fler clementiner och fortsatt med the Bachelor och Grey's Anatomy säsong sju (beroendeframkallande). The Bachelor himself ser ut som en räv och är från TeeeexÄÄs. Jag blir typ rädd för honom. Liksom "shut up and kiss me" kan i och för sig låta ganska sexigt men inte av ett rävansikte och inte i mitten av en mening och definitivt INTE när han för tre år sen slutade ensam i the Bachelor för att han inte kunde välja - därför att tjejerna var "inte rätt, bara". Huuu läskig karl. Sen heter han Brad också. Brad the Bragger. Blä.

Men vad vet jag. Han kan ju ha förändrats på de tre åren, som han säger att han har. Visst, jag vill så gärna tro att kärleken övervinner allt men kan man inte älska sig själv och är man trasig sedan ett jobbigt uppbrott så kan man inte släppa in folk och förvänta sig livslång kärlek direkt efteråt. Man måste jobba för kärlek lika mycket som man måste jobba för att hela sig själv. 6 av 24 Bachelor och Bachelorettes är fortfarande ihop. Bara sex stycken par.

Jag vill tro att kärleken övervinner allt. Jag vill tro att allting är möjligt, att livslång kärlek existerar och att jag jag får vara med min Johan till jag är nittio och vi har demensglömt bort varandra. Jag vill tro det. Och jag menar det när jag säger det, jag har aldrig älskat någon i mitt liv så här mycket, så här intensivt, som jag älskar Johan. Varje dag är värdefull. Betydelsefull. Och det jag ser i hans ögon varje dag, det är det jag vet är hemma