Jag fick lite av en aha-upplevelse nyss. Liksom wow. Är det sant. Och munnen drogs uppåt i ett leende när alla symptom stämde in på mig, äntligen, efter så lång tid. Jag vet inte om det är så. Jag har inte testat mig. Jag ska ta det från början.

Jag har känt mig hängig i flera flera månader, ända sen i våras. Nedstämd, yr, tankspridd, deprimerad, orkeslös, dåligt närminne, fram för allt trött hur mycket jag än sovit, andfådd, det har känts som att jag inte fått ner nog med luft och jag har trott att det är astma, men efter idag börjar jag tro på något helt annat. Håret är livlöst, jag är blek, trög mage, maten smakar ingenting - den mat jag äter, vill säga. För att vara ärlig så är det mest fullkornssmörgåsar jag äter tillsammans med te, ibland stekt korv och ibland någon smoothie. När jag tänker efter förstår jag verkligen varför det har blivit som det har blivit. Jag äter liksom... ingenting. Ingenting vettigt. Jag lagar knappt mat och Johan gör det inte heller, för han jobbar. Vad sjutton äter jag? Det är blankt. Jag vet inte. Ägg. Ibland. Kokt ägg. Isbergssallad. Med te. Bananer inför träning.

Jag är aktiv, vilket innebär att kroppen måste arbeta hårdare, pulsen måste gå upp i varv. Det har flera gånger känts som att jag ska svimma på gymmet eller hemma när jag reser mig för fort ur soffan, det blir liksom helt svart framför ögonen och myrkrypen i kroppen kommer jag inte ifrån. Jag har varit ute en del i sommarvärmen men inte blivit vidare brun. Och jag har trott att det är för flytten hit, att det är den som gjort det. Men när jag får frågan om jag vill flytta tillbaka hem säger jag nej, för det vill jag inte heller. Jag vet inte vad jag vill, jag har inte lust med någonting. Och jag har börjat frysa. Trott att det är feber. Kurat ihop mig under täcket och hoppats att det ska gå över till dagen därpå. Och migränanfallen har varit så mycket värre och kommit oftare nu än de gjort tidigare.

Jag vet ju så klart inte om det stämmer. Men alla symptom som var uppradade på Vårdguiden är alla symptom som jag lider av.

Järnbrist. Kan det vara så enkelt? Det lät för simpelt. Jag har flera gånger tänkt att jag är döende eller något i den stilen, för jag har mått så jävla kasst. Men järnbrist. Allvarligt. Ja. Alltihop, det är bara ta mina symptom och pricka in dem, en efter en. För jag tränar mycket, jag äter ingenting. Nu ska här bokas tid hos läkare, antingen här eller hemma i Kalix (vi åker hem om två veckor, Johan ska operera ögonen), men det känns som... så skönt att äntligen, nåja, jag är ingen läkare, men att äntligen tro sig veta vad som är felet. Jag är ingen hypokondriker. Jag lider förmodligen av järnbrist och att bara veta att det är så lätt att göra någonting åt... det känns så jäkla skönt.