Ännu mera associationer. Clementiner och tända ljus som blänker ifrån soffbordet, vad tänker man då på? Jo, juletider! Förra julen, den första riktiga sambojulen, med glögg i olika smaker och russin och clementiner och tända ljus och mysig musik. Haha två månader i förväg, jag är ledsen om tankarna skenar iväg. Än har inte ens snön fallit. Som om den kommer gör det här. Jag vet inte. Jag tror inte det. Björkliden är täckt av fem centimeter snö vid det här laget. Här är... alla löv borta. Alla fina, vackra gula löv har fallit till marken och lämnat grenarna kala, bara, tomma. Löven har täckt hela gångvägen så man vet inte längre vad som är diket, vägen eller gräsmattan. Förstå hur vackert det är, på ett sånt där nyinflyttat Stockholmssätt av en kreativ liten filur som har huvudet full av ååååh-vad-vackert-allting-är så fort hon går utanför dörren.

Och utanför dörren har jag varit många gånger under de senaste veckorna. Dagarna flyter ihop i varandra, jag vaknar, myser, kramas, äter, låter timmarna gå och sen är det oftast gym och äta igen och laga middag och så är Johan hemma och så myser vi mer och sitter ihop, som vi alltid gör, vi kan aldrig hålla oss ifrån varandra när vi ses, vi till och med smsar dagligen, så fort vi lämnat varandra för dagen att åh, jag saknar dig. De senaste veckorna har varit som vilka andra veckor som helst bara det att jag inte haft något jobb att gå till. Istället för att jobba har jag... gått ut. Det finns en underbar sjö en kilometer härifrån. Okej jag säger "underbart" ofta men den är verkligen underbar. Vacker. Igår var det vindstilla och en häger kom flygandes över sjön och näckrosorna och jag rös för allting var så himla tyst och vackert och ett löv föll från björken som till hälften står i vatten och det var bara... breathtaking. 

Fråga mig inte varför jag reflekterar över sådana saker. Det är bara sån jag är, jag är en naturtönt som ser det vackra i allting och som gärna går med klassisk, långsam musik i ena luren och det andra örat fritt för vardagliga, skoglika ljud; en skällande hund, någon som joggar, bilar som startar, drip-drop från en smal å som mynnar ut i sjön och ljuden av fallande ekollon som ser ut som älglortar. Ja ekollonen alltså, ekar är bra mycket mer magnifika och går inte att jämföras med älglortar men allting är så annorlunda här. Hemma har vi älglortar och den första snön borde komma när som helst. Här är det vackra, gula blad på ekar och asp och kastanjeträd, och här faller bajset från de där gula löven istället från ett spräcklig älg som sedan springer iväg med sina ostadiga ben. Ekollon är släta, hårda - jag är tyvärr inte en sån naturtönt så jag på allvar känt på älgbajs, men ja, ni förstår. Visst gör ni det Visst förstår ni hur vackert det är här?

Det enda, det absolut enda, som får stressen att försvinna, som raderar alla tankar på allt annat än här och då, som får mig att glömma alla människor och folk och bilar och allt som rör sig i denna gigantiska stad, som får mig att tänka på här och nu och mindre på Hemma, som jag saknar så förskräckligt mycket, mamma, pappa, farmor och farfar, min syster, mormor, till och med mammas och pappas partners, plastmamma plastpappa? Låtsas? De är ju på riktigt liksom, till och med dem saknar jag. Och Frida, min underbaraste Frida och till och med, till och med, hennes hundar. Jag saknar... så mycket. Så många andra också. Men de gångerna, när jag går ut, när vi går ut, till den där sjön, följer den slingrande stigen förbi sjötomter, stugor, gula träd i mängder, fåglar och ekorrar och hästar och ängar vi fotar i panorama... det är då, och bara då, som jag känner mig helt, helt tillfreds över mitt liv här i Stockholm.