Äntligen har det vänt åt det bättre hållet! Känns fortfarande som att jag har tio ton snor i huvudet men febern är borta och jag kan andas igen. Så skönt. Ett annat tecken på att det börjar släppa är att jag är rastlös till tusen. Har legat i sängen till och från sen torsdag kväll hehe. Men kroppen är inte riktigt pigg till att orka sig ut på äventyr, men det kommer. Jag ska nog promenera de få metrarna till ICA och köpa en liter mjölk så jag kan göra... pannkakor.... ehm... plättar. Med bär och banan och stevia. Mmmmm. På onsdag är det hemfärd och det är nästan så att man kan sträcka ut händerna och nudda vid det redan nu. Åh vad jag längtar! 

Och så ploppade det just upp en ny Sims-expansion när jag gick in på en kompis blogg. The Sims 3 - In i framtiden, förboka nu! Ehm... min börs är tom och jag har inte ännu hunnit med Semesterparadis och Universitetsliv som jag längtar efter så förbaskat himla himla mycket. Jag längtar efter Sims, att bygga hus, att utveckla mänskliga historier, generation efter generation, mah. En gång Sims-nörd alltid Sims-nörd.

Men det var inte det jag hade tänkt skriva om. Inte alls, faktiskt. Jag hade ytlighet och hur less jag för tillfället är över kulturen här i Stockholm i huvudet, att det ska vara så jäkla hysch hyschande med allt, man ska inte vara det minsta privat utåt sett, inte le, inte hälsa och definitivt inte börja prata med någon man inte känner. Alla ska sköta sitt och man ska skita i andra helt och hållet, gärna med solglasögon och hörlurar så absolut ingen kommer innanför skalet. Jag irriterade mig på det tidigare idag. Man ska skryta om sin egen framgång och komma ihåg att man är bäst i världen och att ingen når upp till ens nivå, den nivån man arbetat häcken av sig för att nå upp till. Fel och brister vad är det. Åh jag saknar Kalix. Norrbotten. Där alla hälsar på varandra, där butiksbiträdena vet vem man är och frågar om man trivs i Stockholm och där man småpratar samtidigt som man packar påsarna - "kascharna". Eljest. Samma ledes. Ids. "Schvuu". Sitt int där å va sittoträng, ta de nå för händerna. Kalix må vara den minsta lilla skithåla som finns, men det är där jag är född och den plats jag alltid kommer ha som hemma även om det inte längre är där jag bor.

Men jag har mina rötter där. I den lilla hålan, den lilla staden, som inte ens är en stad räknat. Det kanske inte märks, men jag har mognat sedan vi flyttade därifrån. Mognat jättemycket. Vi båda har det, både jag och Johan. Eller Johan säger inte så mycket om det, han lunkar på i samma tempo, bryr sig inte så mycket om var vi bor eller vad vi gör, han är rätt anpassningsbar. Men jag vet att jag har det. Blivit större, äldre, mognare. Vi kanske flydde ifrån Kalix lite väl snabbt, vi hann inte riktigt tänka efter så bodde vi helt plötsligt här i Stockholm. Men... jag undrar ibland hur livet sett ut om vi bott kvar, om vi tänkt i samma banor som nu... var vi hade varit då, fast nu. På en annan plats, en annanstans. Vad konstigt. Perspektiv. För ett år sedan minns jag att jag skrev, "det är så mycket som har hänt på ett år. Undrar just vad som kommer hända på ytterligare ett år?"

Jadu Jennie... det var en hel del :)