Hemma efter en tripp till Östermalm och LCHF-klubben. Jag smög förbi alla designerbutiker som gav mig rysningar, hittade det jag sökte efter plus lite annat smått och väldigt gott. Kom hem med deras egengjorda müsli, supergod och så löjligt dyr att jag aldrig trodde att jag skulle köpa den, varken som heltidsanställd eller uteliggare. Aldrig. Men... nu har jag precis ätit och jag är proppmätt och i himlen, så god var den. Hemskt god. Hemskt dyr. Aldrig igen. Åååh. 

En annan grej är att jag börjat skriva igen. Barriären är förbi. I alla fall... för stunden. Jag satte mig vid datorn igår kväll, vid ett tomt ark, såg markören blinka många gånger. Sedan satte jag igång. Orden skapades snabbare än en tornado. Fingrarna knattrade på tangenterna, ett ljud jag saknat. Knattrande tangenter. På två timmar hade det blivit 2508 ord. Fyra sidor. Ord som jag aldrig trodde jag skulle skriva. Ord som jag aldrig trott mig behöva skriva. Ord som jag heller aldrig trodde jag kunde skriva. Varför skulle jag behövt det? Jag mådde ju bra. Allt var bra. Det var bara en liten grej som hände. 

Det sägs ju att sorgen har fem stadier. Sorg är olika för alla, men det är fem stadier ändå. Jag har levt i förnekelse, steg ett, utan att jag märkt det. Jag har förnekat det som hände i sju månader nu. Tänkt att, äh vadå, det är ju över nu, vad spelar det för roll då? Men utan att jag tänkte på det... så har det drabbat hela mitt liv, det har funnits där i bakgrunden, molat och molat... och igår när jag satte mig och skrev... så forsade allting ut. Orden, känslorna, tårarna, jag fick avbryta mig själv flera gånger för jag blev så förblindad att jag inte såg någonting. Jag trodde inte att det gjorde ont. Det hade jag aldrig kunnat ana. Att läsa vad jag skrev är som ett öppet sår. Det gör sååå ont att läsa, att komma ihåg, att minnas. Det har aldrig varit så. Jag har varit stolt för länge. Inte velat minnas eller komma ihåg. Förnekande. Och nu, när jag lade mig ner och grät som jag aldrig gråtit tidigare, insåg jag att jag inte var svag då helller. Mina tårar visade min styrka. 

"Jag har inte delat med mig av den här historien någonsin. Inte till någon, inte yttrat den högt. Det är det mest privata jag någonsin har gjort och dessa ord kommer att finnas kvar för alltid. Ingen har någonsin vetat om det här. Förrän nu. Och det var såhär det började."