Hej! 

Sitter och lyssnar på Excalion och har precis tänt massor av ljus, ett spontant IKEA-besök har tagit upp större delen av dagen och jag kom hem med nya ljus, bestickförvaring och små burkar där jag tänkte förvara flingsalt och oregano och sådana där saker, riktigt snygga var dem! Farmor ringde och mer eller mindre väckte mig strax efter tio och sade att de skulle till Haparanda och undrade om jag ville följa med till det blågula huset och jag sade ja, så jag fick en kvart på mig att vakna och göra mig klar haha. Jag kastade mig upp ur sängen, bäddade lite slarvigt, in i badrummet och slängde lika fort på mig smink, ilade sedan iväg in i köket utan glasögon och stack huvudet in i kylen bara för att minnas att smöret var slut. Tryckte igång vattenkokaren, sprang till garderoben för att leta sockar men hittade bara en (jag såg bara en svart massa och så någonting rosa, vilket var mina "thursday"-sockar, eller i alla fal en av dem...) och påbörjade därefter jaken på mina glasögon som av någon anledning inte låg kvar där jag lagt dem innan jag sminkade mig! 

Och bara för det så ska jag visa en bild på mitt synfält vs en normal människas synfält, så att ni förstår mitt dilemma om jag inte har glasögonen eller linserna i närheten och plötsligt står handfallen utan något av dem, till exempel om jag krockar med någon inne på Gallerian och tappar glasögonen på det svarta golvet. Jag skulle inte ens se dem om jag böjde mig ner haha... Så bra ögon har jag ;-) 

Ja i alla fall, tänk dig själv att du går ut och går i en trädgård någonstans och får syn på denna solros. Den är gul och du ser den på långt håll och när du kommer så här nära så kan du se nästan vartenda fiber, vartenda frö som finns där i mitten av den, eller hur?

Vilket jag också gör om jag har på mig glasögonen eller linserna. Men om jag tappar dem eller tar av mig dem innan jag går ut på samma solrosfält, eller ut ur duschen i jakt på en handduk om jag inte vet vars jag lade den innan jag gick dit... Så ser jag ungefär det här:

I bästa fall, alltså. Haha. Jag ser mindre än 25 % av en normal människa normalt borde se. Nu blev det mycket "normalt" i detta inlägg, men i alla fall, ni förstår principen. Jag har ett väldigt gravt synfel som inte syns på utsidan om jag inte använder mina bågar, men det är ändå som diabetes, mina närmaste kompisar vet om att jag har "handikappet" och kan hjälpa mig om jag plötsligt tappar linserna eller måste ta ut dem. Glasögon har så många så det är svårt att veta vem som egentligen "behöver" dem och vem som bara har dem för syns skull, alltså, inte bokstavligt för syns skull but still. Jag kan då villigt erkänna att jag är lika beroende av mina glasögon/linser som av mina sprutor. Jag skulle inte kunna leva ett normalt liv utan mina bågar eller mina sprutor, jag kanske inte direkt skulle dö omgående men ändå bli som en lam anka och inte kunna göra någonting förutom om jag har objektet i fråga mindre än tjugo centimeter ifrån, för då ser jag dem alldeles ypperligt.

Nä nu blev det ett långt inlägg om mina ögon istället för om besöket på IKEA och vad jag tänkte göra under resten av kvällen, men det får gå ändå. Det är normalt, antar jag. Och jag gillar mina ögon ändå :-)

Och idag är det ett och ett halvt år sedan jag och Johan blev tillsammans ♥ Vi har våra upp- och nergångar men det är ändå honom jag vill vakna upp bredvid varje morgon och han jag vill gå till sängs med varje kväll. Han är verkligen det jag alltid önskat mig trots att han har sina egenheter, men jag har alltid gillat utmaningar och någonting att bita i så det går nog hand i hand ;-)

Hej!

Trött men lycklig, Johan kommer hem imorgon (!!!) måndag och jag har precis städat hela lägenheten. Ja, jag började halv elva med dammsugandet, sedan gick jag och duschade, tog fram trasan och började dammtorka allting. Nu skiner det och luktar gott och är mer än respektabelt när min fina kommer hem :-)

Fråga mig inte varför jag började städa mitt i natten efter att grannarna sprungit marathon i trappuppgången med dundrande elefantfötter, fråga mig inte heller vad jag hade på mig under tiden. Jag hade nämligen högklackade skor. Högklackade svarta stiletter som gjorde mig tolv centimeter längre och som har varit borta i flera flera månadwr... Jag dog av glädje när jag hittade dem hemma hos pappa haha! Och energin höll i sig tills jag kom hem och såg hur ledsen dammsugaren såg ut. Jag tror jag sjöng högt också medan jag trippade runt med the killerheels lindade runt fötterna och dammsugarsnabeln frenetiskt viftandes åt vartenda håll där damm möjligtvis kunde finnas. Jag sjöng högt alltså. Falskt och högt. Och Johan gjorde mig så glad som bara den Johan kan! Jag är knäpp. Fullständigt knäpp, men så är jag också så vansinnigt kär i karln så hälften vore nog, och jag antar att det samtalet gjorde någonting bra med städhormonerna.

Men nu är jag helt slut och färdig för sängen där jag ska slänga mig själv och mina nyrakade ben. Nog för att jag rakar dem varje dag så varje gång jag kryper ner under täcket är lika underbar - och nej, jag är inget murmeldjur med varulvsliknande tendenser i hårväg utan gör det dels för att a) det är en gammal vana och b) jag har hårfobi. På mig själv. Så alla vet ;-) Hår är nasty och ska bara sitta på huvudet. Undra just om nyrakade ben möter täcke skulle kännas lika fantastiskt om man hade nyrakad skalle? Vet nån det? Måste vara tröttheten som talar. Jag ska aldrig ha kort huvudhår igen, hur skön nyrakade ben-känslan än är. Det enda jag skulle vela ha är.... zzZzzZz