Hej! 

Nog är det härligt med tvåsamhet. Att ha någon att dela vardagen med, små, enkla saker som egentligen inte spelar någon roll men som blir så himla mycket roligare och mer minnesvärda med någon, istället för ensam. Bara en sån sak som att äta tillsammans, laga mat, slänga ur sig något fint när man går förbi varandra i lägenheten, mysa upp sig i soffan och bara "vara". Kärlek för mig behöver inte vara rosor, choklad, guld och gröna skogar. Kärlek för mig är någon att komma hem till, någon att vakna upp bredvid och någon att dela livet med, dess upp- och nergångar, och allt vad det innebär. Kärlek för mig är tillit, respekt; humor. Jag är fortfarande lika attraherad av Johan nu som då, jag blir fortfarande matt i knäna efter att han har kysst mig och jag ryser fortfarande när han drar med fingrarna genom mitt hår eller kommer och kramar mig när jag sitter vid datorn.

Varför jag skriver detta är för att jag nu idag verkligen inser hur lyckligt lottad jag är. Jag har aldrig mött en man som Johan förut, har aldrig ens drömt om att kärlek kunde kännas såhär vansinnigt bra, där varje dag är än bättre än den förra och där varje dag är minnesvärd. Och nu är han i Stockholm och jag ser honom inte på två veckor, så det är klart att det känns jobbigt när man är helt ensam och inte längre har honom hemma. Men det är sånt som man måste gå igenom ibland också, man kan inte alltid vara på samma ställe samtidigt. 

Det jag ville få sagt var egentligen bara: Ta hand om era nära och kära. Vänta inte tills imorgon med att säga hur mycket ni uppskattar dem, för imorgon kan det vara för sent. Skratta som att ingen hör dig, dansa som att ingen ser, sjung som att ingen lyssnar och älska som att du aldrig blivit sårad.