Hej! 

Sitter och stirrar in i min nya bokhylla, sedan ner på de öh, fyra flyttlådorna som endast innehåller böcker och det i mängder och inser att ekvationen tyvärr tyvärr är olöslig, får hjärtesorg och kramas därefter lite extra med varje bok innan de åker upp i hyllan, blir fotograferade och skrivna "TILL SALU". Jag är en bokmal. En bokälskade bokfanatisk boksamlande bokmal. Jag älskar böcker. Böcker älskar mig. Jag har massvis. Hundratals. Och jag har läst dem alla, vet vad huvudpersonerna i varje bok heter, vem de är kär i och jag har tagit del av allas livsproblem, följt med dem längs vägen där nya problem uppstått och där gamla har ebbat ut och försvunnit, och sett dem gå i hamn, trygga, lyckliga, oftast, eller i bitar, som i vissa böcker. Halshuggna. Mördade. Eller bortrövade. 

Eller lyckliga i alla sina dagar, som i de flesta av Polluxböckerna, hästböckerna, jag fick två av varje månad i tre år. Resten har jag köpt, fått, hittat, tiggt till mig, gått med ljus och lykta till Blå Huset där de hade massor av böcker i en låda som jag alltid köpte, no matter what. Herrejösses vad jag har läst. Och vad jag är sentimental. Mina böcker är mina bebisar, varenda en. Nästan. Jag har minnen från dem allihopa.

Och jag har köpt en bokhylla för att få plats med dem alla, från när jag var fyra år och började läsa "Vi fem" av Enid Blyton, bara för att inse att de inte får plats. Inte alla av dem. Nio av tolv hyllor är redan upptagna och jag har två flyttlådor kvar, tre till och med. Håhå jaja. Åh hur sjutton kan jag välja vilka som ska vara kvar? Jag har till och med sparat mina gosedjur. Nästan alla. Kunigunda, en älskad kanin jag hade när jag var liten, blev kvarlämnad och till och med det sved. Vad är det för fel med mig? Hennes omgifte man befinner sig just nu i farmor och farfars bokhylla bakom glasdörrar där han är söndernött och alldeles, fortfarande, underbar. Indra, hans nya fru, eller ny och ny, de har varit ihop sedan jag köpte henne som elvaåring, finns i en låda ute i hallen och jag kan inte låta bli att titta dit med jämna mellanrum.

Vilket äventyr jag varit med om. Vilken barndom jag har haft. En trygg, fin barndom med massor av böcker och fina fina nallar. Jag har minnen från dem alla, även där. Jag minns hur jag vann Drutten på ett nöjesfält, hur (snopp)Dino (en brontosaurus min farmor har sytt som har en hals formad som en snopp, inte med mening dock) kom till mig, hur lycklig jag var när pappa och mamma köpte Nalle Lufs till mig och hur Kalle, Indra och Kunigundas man, har följt mig genom livet, hela vägen till farmor och farfars bokhylla när jag var tretton. Och hur Kalles son/bästa kompis Kalle har funnits där i fotändan av sängen varenda natt tills jag blev, hur gammal? Sexton, sjutton? Hur Rufs kom till mig, gifte sig med Indra när Kalle försvunnit och vilka "barn" de fick. Kalle var en tjej när jag fick honom. En fet liten kanin med rosa rosett mellan öronen och en blommig, rosa pyamas. Han har alltid varit Kalle för mig. Min första kärlek. Mitt universum, han har följt mig alltså överallt, till dagis, till skolan (i alla fall i början), på läkarbesök, till tandläkaren.

Kalle är värd mer än allt för mig. Mer än guld. Jag skulle varken slänga honom eller sälja honom för alla pengar i världen, inte ens för en miljon. Jag menar det. Det är inte riktigt detsamma med böckerna, men minnena är ändå så starka att jag fortsätter att stirra på lådorna, tänka på ekvationen (jag är inte duktig i matte) och hur jag ska gå vidare. Ibland är det skönt att bli vuxen. Ibland är det bara jobbigt. Det känns som att jag slits ifrån min barndom när böckerna inte får plats, när Indra ligger i hallen tillsammans med Nalle Lufs (deras björnbetjänt), Kanarieöarna-Rufs och alla barn, Lambi och Lambi mini och den numera grå, söndernötta Kalle bredvid Johannas minst lika söndernötta Kalle 2. Och jag vill bara ha kvar alltihop, som en sista länk mellan mig och mina tidigare år när pappa nu säljer huset och börjar ett nytt liv här i stan. That's life, jag vet det. Men det gör det inte mindre jobbigt ändå att bli vuxen... Inte under stunder som dessa.

Jag vill bara gråta som ett barn, leka som ett barn, lägga mig i sängen med alla böcker och börja om att läsa dem, en efter en. Tillsammans med Indra, Nalle Lufs, Kalle, Kalle och Kalle 2 (fast egentligen nummer tre, men alla heter bara Kalle) och Kunigunda och hela kaninfamiljen. Bokhyllan får jag tänka på sedan. Jag är snart tjugo år gammal och jag erkänner, öppet och ärligt, att jag älskar mina nallar och mina böcker. Jag ljuger inte och säger "nej fyfan, släng dem", fastän jag egentligen är ledsen innerst inne och inte vill annat än att behålla dem, bara för att det är töntigt att äga dem. Jag kan inte ljuga. Jag vill inte ljuga. Ärlighet varar längst. Det gör faktiskt det.

Ärlighet och Kalle.