Hej! 

Sitter och kollar igenom working holiday-visum, uthyrning av hus/lägenheter och jobb åt min kära man så att vi kan åka till Melbourne. För en sak är säker, jag åker inte utan honom. Det räcker med avståndet Kalix-Stockholm och att inte få se varandra på två och en halv vecka, men bor jag i Melbs och han i kalla Kalix, nä usch... Det vill jag inte. Men jag är så sugen på att åka dit med honom, jag drömde om Aussie land hela natten, haha. Vilket äventyr det hade varit och familjen verkar sååå härlig! Tänka sig, lillJennie från Kalix åker jorden runt med sin pojkvän för att vara borta i flera månader! 

För en sak har jag lärt mig nu när jag både är skollös och arbetslös. Kalix är ingen framtid. Här finns ingen framtid. Jag vill ut och vidga mina vyer, se andra saker. Kalix finns alltid kvar när man kommer hem igen, och personerna som bor här. Släkten. Familjen. Vännerna. Skype finns, flyg finns, mobiltelefon och brevpapper finns, mail! Och med Johan med mig klarar jag vad som helst.

Åh om Johan kunde komma hem så vi kunde diskutera, det är inte kul att göra det telefon- eller sms-vägen. Hade jag vågat åka så hade jag inte bara brytit alla mina säkerhetsbarriärer, jag hade även kryssat ett av mina livsmål, att åka till Australien. Jag blir nervös av bara tanken, men samtidigt så har Aussieland alltid lockat mig. Alltid. Det kanske är lite väl magstarkt att börja där på den första längre resan man gör men hallå... tjugo år gammal och arbetslös, vad gör man inte? Det är nu man ska åka för tusan! 

   

Och åker vi dit, till Point Cook, Melbs, så kommer jag ha min gamla brevvän från södra Sverige sedan 9-10 år tillbaka som långväga granne i samma by, samma förort, samma land. Hur liten är inte världen?! Åh om jag ändå skulle våga!