Hej! 

Råkade sova till halv elva idag, vakande av vad jag trodde var alarmet, men alarmet heter inte "Pappa ringer" så gissa förvåningen som uppstod när det inte riktigt klickade och jag höll i telefonen utan att hitta snooze-knappen och det stod fortfarande "Pappa ringer"??? Haha! Skyller min tankspriddhet på att jag var uppe till tre igår, idag (?) och inte kunde somna. Mycket som snurrar i hjärnan just nu... Ilska, besvikelse, ledsenhet, till största del besvikelse...

Men livet är inte fantastiskt alla gånger och som jag skrev för bara ett par dagar sedan - vi kommer att bli sårade många gånger till av de som står oss närmast, det är oundvikligt - och det var också detta, antar jag. Men funderingarna blev inte mindre för det, vilket i sin tur ledde till samma gamla ältande, samma gamla spiral. Åh som jag ibland önskar att jag bara hade halva min hjärtvolym och inte brydde mig så mycket om att alla andra ska ha det bra, sätter dem i första rummet och mig sist, alltid. Varför gör jag det? Varför gör jag det när jag vet att jag bara blir sårad i slutändan, sönderstressad med ångest och oro som hänger över mig? Och varför ältar jag det när jag vet att det inte är jag som gjort fel den här gången?

Nu ska jag gå och fortsätta med middagen, eller snarare att konsumera den. Varit på gymmet i en och en halv timme och tränat överkroppen, jag kommer vara som en däckad räv helgen igenom. Inte mig emot, jag har ändå ingenting viktigt på agendan som måste göras. Ett besök till farmor och farfar för gardinkonsulation väntar, men annars ingenting speciellt. Kanske om pappa fått i ordning sin lägenhet helt och fullt och bjuder på visning, det hade varit kul :-) Och justja, att sitta ensam resten av tiden och vänta på en pojkvän som inte ens vet när han kommer hem glömde jag nämna, sååå kul... Love my life right now.

Och så en låt som jag alltid lyssnar på innan och under träning: