Hej!

Ibland får man gnälla. Ibland får man vara en riktig bitterfitta. Ibland får man ta mer än man ger för att orka. Ibland får man inget annat än tystnad, där vissa förväntar sig att allt är tip top och precis som vanligt. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många som på riktigt frågat, "hur mår du nu?" sedan jag opererades. Och det är det jag tänkte gnälla om.

För att besvara mina "vänner" på den frågan. Jag mår skit. Det gör ont, det värker överallt, matlusten finns inte, jag känner nästan inga smaker - allt smakar papper, jag ältar, oron har vuxit sig så stor att jag blir rädd både för mig själv men också att gå utanför dörren. Jag är rädd för allt för att jag har förlorat så mycket. Jag har förlorat tron på mig själv, mitt självförtroende, min självkänsla, jag kan knappt göra mig förstådd för att orden fastnar i halsen och slår knut på tungan. Kort och gott - jag mår skit även fast jag ler och låtsas vara sååå glad och låtsas att allting är precis som vanligt.

Det är inte som vanligt. Jag står mitt i en livskris och vet inte hur nästa steg ser ut. Ärligt talat. Jag har inget svar på min egen fråga. Sen gör det så vansinnigt ont när folk stampar mig på tårna, spännet blicken i mig och vänder allt det mot mig, fastän de inget vet för de har inte frågat. Det får mig att kura ihop mig till en boll och krypa tillbaka till hålet jag kom ifrån och som jag trodde att jag kunde lämna bakom mig. Men jag kryper tillbaka dit, gömmer mig i mina egna tankar, för stunden. Det är bättre så. Man kan inte bli sårad av andras tystnad där. Man kan inte låtsas att andra bryr sig, för man känner ingenting. Inte där. Man bara är. Och väntar på att allting ska bli bättre.


Jag vill inte tvinga folk att bry sig, att ställa upp och lyssna på mitt gnäll. Jag vill inte slänga fram mina problem i deras ansikten, inte ringa dem för att klaga och bara ge dem dåligt samvete. Det enda jag skulle velat är att någon, någon gång frågade mig, och verkligen menade det: "Är du okej, Jennie?"

Hej! 

Pimpling med svärfar under ett par timmar resulterade i tre aborrar, grillad kabanoss/choritzo över öppen eld i solskenet och en tripp till Stenbäcken. Nu for Johan och Daniel iväg på gymmet, jag blev trött och hög - hade glömt hur mumma påskgodis kan vara - så jag tänkte vila ett par timmar innan det blir chilikalops här på Slingervägen.