Hej! 

Pronaxen mot mensvärken är intagen och det är dags att göra något åt ansiktet, ska iväg och låta Hanna göra underverk med mitt barr till hår snart så jag vill inte vara nyvaken-rosig. Jag vet inte riktigt vad håret har för färg ens och det oroar mig något. Brunröttgrått? Ja inte är det vackert men jag är alldeles säker på att det kommer vara det om ett par timmar när vi stoppat färgburkar och saxar i det. Påminner mig också om att jag måste köpa nytt hårspray, mitt gamla är slut. Inklusive håroljan. Blä. Utgifter, utgifter, och imorgon blir det ytterligare sådana då jag och min fina kusin tänker besöka Luleås shoppingutbud. Men jag har sagt att jag är värd det, så jag tänker inte gråta över det... Någon gång måste man ju få unna sig! 

Sen åt jag min första LCHF-måltid på ehm, en månad? nyss, tvekade mellan korv + wok och rostat vitt bröd. Korven vann tillslut över sötsuget och här sitter jag nu mätt och belåten och är glad över att jag stod emot. Sötsuget blir inte mindre av att man häver i sig massa onödiga och onyttiga kolhydrater, och blodsockret blir absolut inte glad över det heller. Men nu jävlar ska jag börja om på ny kula mot superformen igen. Ett lagom mål att se fram emot till sommaren.

Hej!

Jaha, då började tankarna irra runt inuti min hjärna. Så fort jag släckt sovrumslampan och krypit ner under täcket så hör jag hur de kommer smygandes. Först på tå, ytterst försiktigt, bara en uns av eftertänksamhet och verklighetscheck. Sedan högre, flera. De går inte längre obemärkt förbi. Herregud, vad hände? Hände det verkligen? Det gick så snabbt. Du kommer bli varm i kroppen nu och få hjärtklappning, men det är helt normalt. 16.8 För starka lysen. De bländar mig. Någonting är fel. Det känns inte som det brukar. Tårar, gråt. Vad är det som låter? Åh, Jennie. Kom hit. Få det att sluta. Jag kan inte. Ingen kan. Klart vi ska. Mår du bra? Du är så varm. Dagar som passerar. Orkeslös. Tankfull. Tankspridd. Och så är klockan 12:00 och allting är som vanligt igen. Allt är okej. Allt är bra nu. Ingenting har förändrats. Allt har förändrats. Vi är starkare. Vi älskar varandra, villkorslöst. Alltid. Oerhört mycket. Gå ingenstans just nu. Var här med mig, en dag i taget.

Och så lugnar sig tankarna. Ögonlocken faller igen. Tröttheten tar över där tankarna försvann. Det är som att de dansar på värre än fan, ett jobbigt styrketräningspass, och sen är man helt körd i huvudet. Slutkörd. Jättetrött. Orkar inte tänka mer, för innerst inne vet man svaret på alla frågetecken, man vet att tårarna inte sträcker sig så djupt som det verkar. Man vet att allting har ordnat upp sig. Att man slipper oroa sig. Tankarna är heller inte så djupa egentligen, de är bara glasyren på tårtan som skuggar fyllningen, som hintar om vad som finns där inne. Jag är inte onormal. Alla ältar och funderar. Jag är bara så trött så jag inte orkar följa med dansmovesen och istället avreagerar mig via skrift i väntan på John Blund. Och nu kom han. Tankarna har försvunnit. Jag kan sova ifred från dem, och jag gör det i sällskap av den bästa. När han är här rår sig ingenting på mig - jag är hel. Jag är älskad. Jag är lycklig. Och det här är min blogg som jag får skriva i precis hur mycket som helst och precis vad jag vill, även om det bara är nonsens. God natt <3