Hej!

Det har varit ett par omtumlande dagar och veckor som förflutit. Mycket som snurrat, vridits och vänts på i oändlighet men nu tillhör det lådan med texten "historia" skrivet utanför. Lådan, skrinet som jag nu låser och förankrar i just historien. Nu behöver vi inte grubbla längre, inte ligga sömnlösa. Allting har ordnat sig på ett eller annat sätt, faktiskt på ett mycket positivt sådant och jag kan äntligen säga "nu mår jag bra igen", för det gör jag verkligen! Vem kunde tro det för en månad sen, ens en vecka sedan... Att efter den mörkaste tunneln väntade och väntar en fantastisk glänta med hela jordens färger på samma plats. Hopp, livsgnista, lycka, flyger tillsammans med fåglarna och fjärilarna och det finns inte det minsta problem eller illvilja kvar, allt är bortspolat. Det krävde mycket för att komma dit, kanske mer än jag och vi i nuläget förstår, men det vi vet helt och fullt är att vi har varandra och att vi går hand i hand på den där ängen och har lämnat den mörka tunneln bakom oss. Allt är bra nu. Allt är underbart, precis som det ska vara och alltid borde ha varit.

Det som evigt gått förlorat kommer aldrig igen men ur det onda kan någonting bättre komma. Någonting starkare. Tåligare. Stabilare. Och vi gör det tillsammans. Jag och Johan. Min familj. Mina närstående, de som jag inte kan säga nog hur mycket jag uppskattar och värdesätter. Jag tappade bort en del av mig själv som de hjälpte mig hitta tillbaka till, utan att ifrågasätta eller missförstå. Jag blev hel igen, vilket jag aldrig trodde jag skulle bli... Och jag älskar er, nu och för alltid, alltid!

"Love knows no limit to its endurance; no end to its trust; no fading of its hope; it can outlast everything - love still stands when all else has fallen"

Och: Om ni undrar något eller bara är nyfikna - fråga. Prata med mig, inte om mig. Det skulle betyda mycket.