Hej! 

Jag ska inte ge er en uppsats att läsa såhär sent en söndagskväll, men jag tänker säga ett ärlighetens ord. Och det är att jag är stolt och glad över den blogg jag skapat och byggt upp fastän jag inte trodde att jag var en bloggmänniska över huvudtaget. Jag har skrivit dagbok sedan jag var elva år gammal, fyllt två stycken och nu har jag övergått mestadels till bloggvärlden. Det jag vill få sagt är att jag menar vad jag skriver. Jag skriver om det som kommer ifrån hjärtat, även om det ibland verkar som att jag har åsikter från 1800-talet, som tex det att jag hatar ordet hen, ogillar feminister och deras åsikter, ser inget fel i att Johan är min stöttepelare och "herren i huset", att jag föredrar att laga mat och att diska och ha en fin lägenhet framför att dricka sprit, festa och leva rövare - men för den skull vill jag inte säga att jag är tråkig, jag är helt enkelt en fullt normal människa som vågar bjuda på sig själv i alla lägen - glad som ledsen :)

Jag kan inte låtsas. Jag kan inte skriva saker jag inte tror på lika lite som jag kan ljuga rakt upp och ner här i bloggen. När jag öppnar en ny bloggsida har jag ingen mall för vad jag ska skriva utan jag låter orden flöda av sig själva. Jag önskar att jag kunde säga att jag håller igen men det gör jag faktiskt inte, då får mina kompisars föräldrar, min farmor och farfar, arbetsgivare eller totala främlingar tycka vad det vill, men ni och de ska veta att allt det jag skriver kommer rakt ifrån hjärtat. Jag skriver inte om allt, såklart, men om det som cirkulerar runt ett liv med diabetes, tankar, kost, hälsa, träning, oro, stress, kärlek - kärlek till min underbara sambo, min familj, mina vänner - det ryms så mycket i mig. Mitt hjärta är stort som en hel ocean.

Jag är äkta. Jag låtsas inte. Undrar ni någonting, fråga! Jag tycker att det är jätteroligt med den ökade besöksstatistiken, har fått många fina kommentarer på sistone och tycker att det är så väldans roligt att skriva! Trots allt som har hänt på sidan om med operationen (som jag snart kommer att berätta med om, jag känner att jag behöver det för min egen skull) vågar och vill jag säga att jag älskar mitt liv, där jag är idag. Jag må ha ramlat ner i en grop här om dagen som resulterade i mitt gnäll-inlägg, men jag reste mig upp och jag VET att det kommer att göra mig och oss ännu starkare!

Johan betyder allt för mig, jag trodde inte att kärlek kunde kännas så här underbart, så fulländat, han gör mig alldeles kollrig fortfarande... Jag hoppas verkligen att det är vi livet ut, för det han ger mig varje dag bara genom att andas... det är ett liv jag inte skulle finna någon annanstans. Jag älskar dig ♥

Hej! 

Igår var vi som sagt i Luleå och åkte skridskor mellan hamnarna, superfint väder, en stor sol lyste på oss :) Sedan åt vi lunch/middag på Max och resten av familjen Isaksson blev klara och kom och hämtade oss. På kvällen dök Jens och Therese upp och vi såg Taken 2, grabbarna ville se Sinister men jag sade att om ni vill vara omringad av gråt, kräk, skrik och ett ihjälskrämt hjärta så varsågod men jag ser den INTE! då jag är så maniskt jävla rädd för skräckfilmer. Och jag klarar absolut inte av att se dem när det är mörkt ute och Johan har ett surround-system och stor tv... haha. Insidious och Drag me to hell är typ barnmat i jämförelse men de har jag lyckats pallra mig igenom när jag var YNGRE och MODIGARE och det var LJUST UTE och vi såg dem på en LITEN LAPTOP ;)

Usch och fy. Jag är sååå harig, jag klarar verkligen inte av såna filmer. Jag och Johan har inte sett en enda skräckfilm medan vi har varit tillsammans och det av en anledning, jag blir helt knäpp av sådana... Blodiga thrillers älskar jag i princip, men skräckfilmer alltså nä... det går bara inte.