Tittar igenom gamla bilder på vår hårddisk och hittade denna. Min studentbal 2012. Det var svinkallt och regnade och jag hade spräckt hakan dagen innan och hade skitont i huvudet men bet ihop och jag var världens, världens lyckligaste som fick ha Johan med mig dit. Min fina. Han var så himla stilig. Och min klänning. Gud vad jag älskade den. Nu står vi som två stelfrusna pingviner men den satt så perfekt så jag grät när jag provade den året innan på en spontantripp in i en bröllopsklänningsbutik.

Och där var den. Där hängde den, halvt undangömd bakom två andra, en storlek för stor men inget som inte en skräddare kunde fixa. 

Och jag blev kär. Direkt. En sån där kvinnlig kärlek för något som blänker och är vackert och med en enda blick på mamma såg jag att vi delade samma känsla. Det var häftigt. Jag ska visa mer bilder sen, nu har jag lite bråttom att klä på mig och dutta lite smink i ansiktet innan jag ger mig iväg till barnen. 

Gissa vad jag har suttit med hela helgen? Fotoalbum. Valt ut bilder. Kollat på bilder. Och inte kunnat bestämma mig för vad för sorts bok vi vill göra. En sommar 2014-bok? En Grekland-bok? En treårsbok? En fyraårsbok? Haha. Det är så himla svårt.

... Men julklapparna är i alla fall fixade. Nästan alla är klara. På tal om bröllop, balklänningar, kärlek, fotografier och minnesbilder. Det känns skönt att ha det färdigt redan nu. Slippa julstressen i galleriorna och mammor som springer runt som yra höns och stressar ihjäl sig när julveckorna, julmånaden, ska vara lugn och mysig och fin i sällskap med sina nära. Och dessa julklappar är inte något man springer in och köper på ICA i sista stund, så mycket kan jag säga, och jag är stolt och glad över dem. Över hela idéen. Den artonde december åker jag hem och jag längtar redan.

Att jag är inne i en barnperiod just nu är ganska uppenbart efter alla mina inlägg om diverse saker som kretsar runt dessa små liv. Jag skriver om det som händer runt omkring mig, reflekterar, benar ut mina tankar och åsikter och det har jag gjort från första början av bloggandet, och just nu så är det ett rosa bebisfluff som flyger runt mig och tar sig in i min tankebarriär eftersom att jag jobbar med två små. Eller inte rosa egentligen. Jag är mer inne på beige, vitt och brunt, om vi nu ska inreda en barnkammare alltså ;-) 

Men på tal om det så har jag faktiskt en del idéer och frågor som jag sitter och spånar på för tillfället, idéer och frågor som uppkommer under mina timmar med barnen jag ser efter. 

När och om vi får några barn, så....

Tror jag inte att jag vill ha dem på ett stordagis. Eller rättare sagt, en dagmamma eller en liten avdelning med fem till tio barn är alldeles lagom. Barnen slipper slåss om sin tid med pedagogerna och det klättrar inte på väggarna för att ljudnivån och stressnivån är för hög. De får på så sätt en närmare relation med pedagogerna, fröknarna, och jag tror att det är betydande för ett barns utveckling. Att bli se, att bli hörd, att inte hamna i skymundan, att verkligen bli lyssnad på, redan så tidigt som på förskolan. En avdelning med tjugo barn låter därför, i mina öron, alldeles för många. Vi var trettio elever i samma klass mellan sexårs och sexan och det var för många! 

Och gärna ett Ur&Skur-dagis där de är mycket utomhus. Både för att minska sjukdomarna (höhö) och för att faktiskt lära sig och se mycket i naturen, träd, buskar, blommor, djur - vad är det för sort? Både jag och Johan är naturmänniskor, jag kanske lite mer. Jag älskar fjällvandringar, att bo i tält, att upptäcka, jag älskar kunskapen och möjligheterna att se exempelvis en fågel och veta vilken sort det är och lite annat onödigt vetande som för mig är himla intressant. Till exempel att en svartvit flugsnapparhane ofta har flera fruar samtidigt och om en av fruarna märker det lämnar hon äggen och boet. Då är det upp till honom att se till så att ungarna överlever, eller lämna dem att dö. Sådana saker. 

Jag vill ha fler än ett barn. Det vet jag, det har jag alltid velat. Tre eller fyra, eller kanske till och med fem (Johan kan sluta läsa nu haha). Jag vet att man inte kan välja - men kan man det, så skulle jag vilja ha två år mellan dem, plus minus ett par månader. Som det ser ut nu, givetvis kan det ändras och det är jag öppen för. Johans föräldrar fick tre barn på tre år och en dag. Så skulle jag också kunna ha det. Det skulle vara tufft, och tajt, men jag tror att man har igen det när barnen blir större. Dock vill jag inte ha fem barn på fem år, det hade varit lite overkill ;-) 

Eller så blir jag så betagen i mitt första barn så vi glömmer bort att skaffa nya. Hahaha. Ja men alltså. Det finns risk för det, och då är det okej. Klart det är okej. Detta är ju den sminkade versionen av en snart tjugotvååring som ännu inte blivit nerspydd, som ännu inte legat på en brits och knöst fram två armar och två ben och en jättekladdig liten minikopia av sina föräldrar. Åsikter kan ändras, slipas, byggas om. Vi får se. Vi kanske till och med nöjer oss med bara två. Men efter mina tre månader hos familjen och en uppväxt med en lillasyster känner jag att jag vill ha fler. Tre. Eller fyra.

Jag tror att jag är en blandmamma. Att jag kommer föda båda könen. Hahaha... herregud. Att sitta och tänka på sånt här nu. Men alltså. Klart man måste fundera på sånt när ens liv kretsar runt två små barn och en underbar, fantastiskt fin och pedagogisk och snäll och omtänksam man. Alltså min man. Inte barnens pappa. Haha. Fast han är rätt snäll han också. 

Men ja. 

Jag tror att jag kommer att bli en bra mamma. Jag kommer sträva efter det, det bästa jag kan. Och Johan... Han är också så trygg, stabil, skitsexig och supersnäll, och vad som än händer mellan oss efter att vi - om vi - fått barn så vet jag att mina barn inte kunde få en bättre pappa. :-) Slutligen. Återigen. Jag vill ha barn. Någon gång. Men just nu kunde jag inte vara lyckligare eller gladare över vissheten över att få vara med honom, själv, ensam, bara vi två. Han och jag. Och det är så det ska vara.

Dagens plötsliga vetskap, fråga, undran, efter att ha suttit och skrivit i två timmar, fyra sidor och en förlossning av ett barn hon inte ville ha, ett barn som avlades i synd av en man hon inte kunde vara tillsammans med hur mycket hon än ville: Hur ska jag någonsin kunna skaffa barn när jag är så hysterisk fobiotisk (ja det är ett nytt ord, uppfunnet idag) för att jag, eller någon i min närhet, eller min bebis, börjar s*y?

Hade det inte varit för det hade jag inte varit rädd alls. Jag vill inte prata om det, inte skriva om det, men jag måste. Bara en gång. En kort mening som inte Gud ser och på så sätt inte ger mig den fruktansvärt äckliga sjukdom jag ta i trä aldrig någonsin mer vill ha. 

Hade det inte varit för det hade jag dragit ut spiralen och fyllt mitt inre med en hel massa bebisar. Okej inte riktigt men ja ni förstår. Och jag är så rädd. Så jävla rädd. Jag är dörädd. Hösten, vintern, denna äckligt vidriga.......... jag vill inte. Jag vågar inte. Det har varit såhär sen jag var fem år gammal och min nya lillasyster kräktes över hela mig när jag hade på mig ett tajt nattlinne jag inte fick av. Så jag stod där i duschen med nattlinnet på och luktade spya och äckel och fan och hans moster och jag grät så att taket höll på att lyfta.

Jag har haft min spindelfobi sedan jag var lika gammal och toalettdörren gick i baklås i Tärnaby och det var massor av svarta spindlar i duschen och det var mörkt och jag var räddare än jag någonsin tidigare varit. Tiden gick, jag fick inte upp dörren, och hela badrummet var fullt i spindlar. Jag stammar ibland. Jag hakar upp mig ibland. Ibland kommer inga ord ut ur min mun hur mycket jag än försöker. Så, nu var den biten överstökad också. Nu vet ni varför. Och det är hemskt.

Det här är det mest privata jag någonsin delat med mig av. Så fånigt. Så fåniga rädslor. Men vad gör man? Vad gör jag? Nu vet ni. Jag vill ha barn. Jag vill jättegärna ha barn, men jag är så rädd. Jag är rädd för att jag ska bli sjuk. För att han eller hon eller Johan eller någon i min närhet ska bli sjuk. Jag är inte mentalt instabil. Jag är faktiskt ganska stark, ganska stolt. Men när det kommer till spindlar, sp.... eller höjder, blir jag som ett jäkla barn. Jag flyr. Jag flyr så långt bort jag kan. 

Åh, skärp dig människa.

Skärp dig skärp dig skärp dig.

Skärp dig.

Hjälp mig.

Taggar: #rädsla #rädslor #spindlar #ångest #barn #bebis #gravid #trauma #längtan

Jag har härmed fått den konstigaste kommentaren någonsin. Det äldsta barnet S, som går i tvåan, vände sig till mig imorse när vi skulle klä på oss för att gå till skolan och sade:

"Jo, förresten... Skulle inte du kunna säga att du kommer från Stockholm?"

"Vadå från Stockholm?" sade jag. "Jag kommer ju ifrån Kalix. Vad menar du?"
"Joo men... Jag tycker liksom inte om din dialekt. Du säger så konstiga ord..."

???? "Hur menar du nu?"

"Ja, jo... Alltså... Om någon annan frågar var du kommer ifrån, så snälla, kan du inte säga Stockholm då? Det är liksom så skämmigt att du säger att du kommer ifrån Kalix. Och att du pratar sådär."

Med betoning på Kalix som att det är en könssjukdom. Hahaha. Så jäkla roligt. Jag gick och sade heeejrååå på rungande lidingösvenska resten av dagen. Vitt viiiin och reeeekor, ni vet. Så jäkla roligt. 

Jag kunde ju inte säga att "nej, det kan jag inte, för jag hatar Stockholm" direkt. Man ska ljuga åt barn, inte vara ärliga. Ärlighet är för övrigt någonting jag tänker skriva om lite senare, för jag har lärt mig att om man är ärlig så är man också elak eller avundsjuk. Men mer om det senare.

Jag gillar min dialekt. Det där rullande L:et. Äel:et. Kaaaelix. Äelg. Baggaschluckan. Eljest och nåmen jåå och schvuu och int och ids. Som att jag någonsin skulle byta ut det mot vitt viiin och reeekor. Aldrig över min levande kropp nej. Men jag tyckte det var hysteriskt roligt att hon påpekade det. Att hon skäms över min dialekt för att jag pratar så konstigt. Jag började nämligen skoja med ett par killar i hennes parallellklass häromveckan och de tyckte jag var jättecool. Jag kanske bredde på lite dialektaktigt medan, men ändå. Det är ju så här jag är. 

Hade någon bett mig byta ut mina härliga snygga skor mot uggs för att de tyckte att mina nuvarande skor var fula hade jag ungefär sagt likadant. Uggs är skitfula. Ungefär samma kärlek har jag till Stockholm. De fungerar och de håller mig varma men jag skulle aldrig välja det självmant, aldrig ta på mig dem om jag inte måste. 

Hur uggs och åttaåriga stockholmare och kalixmål hamnade i samma stycke är ett mysterium. Men jag tänker fortsätta säga vars. Jag tänker fortsätta med mitt rullande l. Eller äel, som vi säger. Ni säger Ell. Vi säger Äel. Och vi är ju lite äeljest.

Titta, en tvättäkta norrlänning! Vitt viiin och reeekor kan fara åt skogen. Här är det rensläde och smola och en korvbit till frukost som gäller.

Taggar: #kalix #norrbotten #norrlänning #stockholm #skämmigt #dialekt #tal #svenska #tankar #åsikter #krönika #hälsa #träning #lchf #attvaraliteeljest

Istället för (eller egentligen vid sidan av) min evinnerliga längtan efter barn så längtar jag nästan än mer efter julveckorna. Det börjar kännas nu i kroppen att det snart är dags, den där rastlösa glädjen över allt man skulle vilja göra inför jul. Jag älskar jul. Att träffa så många människor man inte träffar så ofta - eller egentligen, då man samlas och äter gott och myser och äter lite till. Johan fick nekad semester... Han som verkligen behövt åka hem... Så någonstans där mitt i allt hamnade jag och vet inte riktigt vad jag ska göra. 

Vintern ser osäker ut med jobb om jag inte hittar mig något "riktigt arbete" snart. Men det är ett senare kapitel, just nu är det julen som snurrar runt mina hjärnceller och för alla vettiga tankar dit. Igår skulle jag och mannen baka lussebullar, men vi for på gymmet och sen gjorde vi köttfärsbiffar och köttfärsbullar som vi fryste in, så nu har vi mat i ett par dagar framåt. Vi hann dock inte börja med lussebullarna... Mah... och nu är det måndag och han jobbar 12-20 hela veckan. Och helgen. Äsch då.... 

Jag frågade honom vad han ville ha i julklapp och han sade att han inte skulle bli förvånad om det visade sig bli ett graviditetstest i paketet. Hahaha. Tänk vad mysigt att vara höggravid på en julafton... Klä magen i en fin julklänning och bara gå runt och mysa med släkten och känna alla de där sparkarna och ta emot paket med små, små bebiskläder i och längta, och undra, och se framför sig vem den lilla skrutten egentligen är. Tänk att ha en liten ettåring som springer omkring på jul... Vänder upp och ner på allting... Tänk att se glädjen i en pappas och en morfars ögon över allt den lilla tar sig till, eller en morfar mors (jag får inte säga gammelfarmor)... eller en mormor jag vet skulle avguda varenda liten tomtenisse som jag kom hem med från bb.

Tänk vad mysigt den ändå är att vara två.

♥

Första julen utan dig mormor... Oj vad jag kommer att sakna dig då. Jag ska besöka dig, det lovar jag. Jag ska besöka dig och morfar och tända ett ljus för er. För oss. Jag ska tänka på er. Jag ska minnas er. Ni kommer aldrig att glömmas bort. Aldrig. Finaste fina mormor och morfar.

Taggar: #längtan #barn #bebis #jul #gravid #julafton #julaftonsmorgon #graviditet #kärlek #mormor #morfar #familj #lussebullar #träning #hälsa #gym

Nu har Fröken Gnällspik kommit fram från inunder stenen, till ett snöigt Stockholm dessutom. Sedan sömmen i två av mina nyaste tröjor börjat släppa och se förjävliga ut tänkte jag - måste jag - köpa nya. Jag är på jakt efter lite varmare tröjor, ja helt vanliga att ha till mina svarta jeans. Ni vet. Med två armar och hål för kropp och huvud. 

Så jag kollade först på H&M. Som alltid. Billigt och helt okej kvalité, trots att de där två tröjorna härstammar därifrån så jag antar att kvalitén inte är så jättebra ändå. Men alltså. Jag blir så irriterad. Konfunderad. "Tjocktröja, 99 SEK", helt okej. MEN DÅ SLUTAR DEN JU TA MIG FAN TRE CENTIMETER UNDER TUTTARNA. Alltså vad är det för fel med dem?! Vem i hela friden köper en STICKAD TRÖJA som slutar under brösten?! Vill jag ha en tjocktröja så ska den väl ta mig tusan nå ner till rumpan och lite längre, och faktiskt både TÄCKA och VÄRMA. Jag blir galen.

Och jag är medveten om att jag må låta som en gammal mormor, men en stickad tröja som slutar under brösten är slöseri med tyg. Det är alltså meningen att jag ska stå där i snålblåsten och snöstormen med jeans som slutar någonstans under naveln i varierande höjd och så är det en stoooor glepa upp till tuttarna och där har jag min luftiga yllebehå som hänger och dinglar. 

Jaaaa men visst. 

Preciiiis det jag ville ha.

Varför döper de inte bara tröjan till oversize bra och så slipper folk bli besvikna? Det är ju så himla "inne" nu med oversize dessutom....

UPDATE: Sen kom jag även på att H&M har ändrat storlekarna på plaggen. Jag som tidigare var en rätt hyfsad 34 har nu fått gå upp till 36 - 38 (!!!!!) på vissa tröjor och det utan att öka ett kilo (okej ett kilo eller två har jag väl gått upp men det är fler än jag som har detta problem med nya tröjor därifrån - och på alla andra affärer är jag numera en väldigt hyfsad 34 istället för en magerkråka till 34). Så skulle jag köpa den där stickade tröjan för 99 kronor i min vanliga storlek skulle det inte ens räcka till som behå. Alltså. :-( Jag får gå tröjlös i vinter helt enkelt...

Tänk så mycket vi skulle göra idag när Johan var ledig. Åka in till Täby C, lämna igen ett par böcker, låna nya böcker, träna, handla och köpa lite bra att ha. Haaaha. Haha. Visst. Johan satt vid datorn när jag kom hem och jag förberedde mig för att fara och träna, glad och pigg. Sedan hände något, jag vet inte vad, men jag lade mig ner bredvid honom i alla fall och han som är så lugn och fin och pedagogisk tyckte att jag kunde sova en liten stund (som vanligt). Eller i alla fall vila lite.

Tänk så mycket vi inte gjorde. Nu är klockan strax åtta och jag ska sälla mig till duschen och badrummet alldeles strax. Jag hann varken handla, träna, shoppa eller gå till biblioteket. När jag vaknade var klockan ett !!!!!!!! och vi satt hemma och kollade på lite videor på Youtube och teven innan jag lagade lunch och jag for tillbaka till jobbet. Haaaaha. Imorgon ska jag ta mig tusan träna och springa FÖRE jag däckar i soffan. Det är nog länge sedan nu. Typ.. .ett par dagar. Men i alla fall. 

November nu ju och jag har en månad på mig att klara milen. Efter och under all julmat lär jag inte vara så himla pigg på det och inte heller när kylan sänker sig över oss och gör att mina luftrör smalnar av till ej springvänliga sådana, så det är nu jag måste göra det. Nu. Varför inte i morgon?