Att jag är inne i en barnperiod just nu är ganska uppenbart efter alla mina inlägg om diverse saker som kretsar runt dessa små liv. Jag skriver om det som händer runt omkring mig, reflekterar, benar ut mina tankar och åsikter och det har jag gjort från första början av bloggandet, och just nu så är det ett rosa bebisfluff som flyger runt mig och tar sig in i min tankebarriär eftersom att jag jobbar med två små. Eller inte rosa egentligen. Jag är mer inne på beige, vitt och brunt, om vi nu ska inreda en barnkammare alltså ;-) 

Men på tal om det så har jag faktiskt en del idéer och frågor som jag sitter och spånar på för tillfället, idéer och frågor som uppkommer under mina timmar med barnen jag ser efter. 

När och om vi får några barn, så....

Tror jag inte att jag vill ha dem på ett stordagis. Eller rättare sagt, en dagmamma eller en liten avdelning med fem till tio barn är alldeles lagom. Barnen slipper slåss om sin tid med pedagogerna och det klättrar inte på väggarna för att ljudnivån och stressnivån är för hög. De får på så sätt en närmare relation med pedagogerna, fröknarna, och jag tror att det är betydande för ett barns utveckling. Att bli se, att bli hörd, att inte hamna i skymundan, att verkligen bli lyssnad på, redan så tidigt som på förskolan. En avdelning med tjugo barn låter därför, i mina öron, alldeles för många. Vi var trettio elever i samma klass mellan sexårs och sexan och det var för många! 

Och gärna ett Ur&Skur-dagis där de är mycket utomhus. Både för att minska sjukdomarna (höhö) och för att faktiskt lära sig och se mycket i naturen, träd, buskar, blommor, djur - vad är det för sort? Både jag och Johan är naturmänniskor, jag kanske lite mer. Jag älskar fjällvandringar, att bo i tält, att upptäcka, jag älskar kunskapen och möjligheterna att se exempelvis en fågel och veta vilken sort det är och lite annat onödigt vetande som för mig är himla intressant. Till exempel att en svartvit flugsnapparhane ofta har flera fruar samtidigt och om en av fruarna märker det lämnar hon äggen och boet. Då är det upp till honom att se till så att ungarna överlever, eller lämna dem att dö. Sådana saker. 

Jag vill ha fler än ett barn. Det vet jag, det har jag alltid velat. Tre eller fyra, eller kanske till och med fem (Johan kan sluta läsa nu haha). Jag vet att man inte kan välja - men kan man det, så skulle jag vilja ha två år mellan dem, plus minus ett par månader. Som det ser ut nu, givetvis kan det ändras och det är jag öppen för. Johans föräldrar fick tre barn på tre år och en dag. Så skulle jag också kunna ha det. Det skulle vara tufft, och tajt, men jag tror att man har igen det när barnen blir större. Dock vill jag inte ha fem barn på fem år, det hade varit lite overkill ;-) 

Eller så blir jag så betagen i mitt första barn så vi glömmer bort att skaffa nya. Hahaha. Ja men alltså. Det finns risk för det, och då är det okej. Klart det är okej. Detta är ju den sminkade versionen av en snart tjugotvååring som ännu inte blivit nerspydd, som ännu inte legat på en brits och knöst fram två armar och två ben och en jättekladdig liten minikopia av sina föräldrar. Åsikter kan ändras, slipas, byggas om. Vi får se. Vi kanske till och med nöjer oss med bara två. Men efter mina tre månader hos familjen och en uppväxt med en lillasyster känner jag att jag vill ha fler. Tre. Eller fyra.

Jag tror att jag är en blandmamma. Att jag kommer föda båda könen. Hahaha... herregud. Att sitta och tänka på sånt här nu. Men alltså. Klart man måste fundera på sånt när ens liv kretsar runt två små barn och en underbar, fantastiskt fin och pedagogisk och snäll och omtänksam man. Alltså min man. Inte barnens pappa. Haha. Fast han är rätt snäll han också. 

Men ja. 

Jag tror att jag kommer att bli en bra mamma. Jag kommer sträva efter det, det bästa jag kan. Och Johan... Han är också så trygg, stabil, skitsexig och supersnäll, och vad som än händer mellan oss efter att vi - om vi - fått barn så vet jag att mina barn inte kunde få en bättre pappa. :-) Slutligen. Återigen. Jag vill ha barn. Någon gång. Men just nu kunde jag inte vara lyckligare eller gladare över vissheten över att få vara med honom, själv, ensam, bara vi två. Han och jag. Och det är så det ska vara.