Som att det inte räckte med förkylningen för sex veckor sedan har även säsongsinfluensan hittat hit mer eller mindre. Jag tänkte mota Olle i dörren det mesta jag kan men det känns som att det rullar åt fel håll just nu. Så himla typiskt. Just när jag tänkte att jag faktiskt borde ta influensasprutan snart...

På tal om det är det massor av saker som har hänt som jag har känt på mig. Min magkänsla är så himla stark just nu. Till exempel idag när jag satt på bussen till jobbet tänkte jag för mig själv att jag kanske skulle göra köttbullar och makaroner istället för LCHF-kassens onsdagsmat därför att jag mådde så kasst och inte orkade hacka, skala, skiva, dela. Sexåringen satte sig sedan vid bordet och såg ner på sin tallrik, kyckling och ugnsgrillade grönsaker som jag ändå gjorde, och sade: "Vet du hur sugen jag är på köttbullar och makaroner?" 

Och imorse när jag skulle åka hem med bussen tänkte jag: "Jag kanske ska ta nästa istället, vänta en kvart på den". Tog den första bussen och den körde fel väg av misstag så jag fick gå en lång omväg hem och den andra bussen hann före.

Samma igår när jag skulle åka buss till jobbet (Jag har blivit lite lat med cykeln, speciellt då jag inte känt mig kry): "Jag kanske ska åka med 610-an idag och promenera en bit istället för den vanliga som stannar just utanför barnens hus". Vad hände inte när jag stod och väntade? Buss 610 hade precis stannat för att släppa av några när jag skakat på huvudet och på så sätt visat chauffören att jag inte skulle åka med. Så kom min buss inom synhåll och jag gick neråt hållplatsen för att kliva på och så körde den jäveln bara förbi mig och stannade inte! Så jag fick springa tillbaka till buss 610 och banka på dörren tills chauffören såg mig .... alltså... 

OCH! Blondinbellas bebis! It's a girl! Vem sade det för sju veckor sen när hon gick ut med nyheten? Jo, jag! Jag bara... visste det. Liksom. Det går inte att förklara. Jag bara visste det. Och så vidare och så vidare. Så många händelser som läggs på det jag redan anat.

Jag vet inte riktigt. Jag trodde att jag var synsk när jag var liten. Det var ett teveprogram en gång där man kunde testa sig i olika grenar, eller uppdrag, tester. Om man "kände på sig svaret" på frågan de ställde. Jag vet inte hur gammal jag var. Elva kanske. Det var tio frågor och jag svarade rätt på alla dem. Direkt, utan betänketid. Jag bara visste.

Jag är med i en grupp på Facebook "Avläsning gratis mot feedback". Personer som lägger ut bilder på sitt ansikte enbart och andra får skriva vad de "känner", om familj, mående, djur, jobb, personligt, ja men sånt. Jag har haft rätt alla gånger. Alla gånger jag gjort det där. Till totala främlingar. Jag tror på sånt. På att man kan se saker som inte finns eller som ännu inte hänt - inte långt i framtiden, men det som ligger nära inpå, eller det som hänt som hålls i tystnad. Varför visste jag att mina föräldrar skulle skiljas en gång när jag ringde min mamma för att fråga någonting annat och vissheten slog mig som en hammare rakt i ansiktet?

Vad gör ni, frågade jag.

Vi ser på teve, sade hon. Precis som vanligt. Allting var som vanligt. Mina fina, älskade underbara föräldrar i tevesoffan, som så ofta när det visades Life eller Wild China tex, naturdokumentärer vi alla älskade och brukade titta på tillsammans. Men ändå. Varenda nerv i mig vaknade.

Ska ni skilja er, frågade jag. 

Varför tror du det? frågade hon.

För att jag vet att det är så, svarade jag. 

Hon var tyst ett tag.

Men jag visste.

Kanske hör det ihop med min högkänslighet, kanske inte, kanske är det bara svammel. Men jag tänker lyssna på magkänslan. Den har lett mig åt rätt håll alla de gånger jag tvekat. Hjärta eller hjärna? Mage säger jag. Om magkänslan är rätt kan det inte gå fel. Det kan göra ont. Ruskigt ont. Men det kan inte gå fel.

Förresten har jag hittat mtt drömhus    Fast... även magkänslan har sina gränser, eller i detta fall, plånboken ;-)   Men alltså.... Detta. http://www.skonahem.com/inspiration/sovrum/1000-kvadratmeter-sjonara-lyx-inklusive-hiss-vi-har-aldrig-sett-nagot-liknande