Dagens plötsliga vetskap, fråga, undran, efter att ha suttit och skrivit i två timmar, fyra sidor och en förlossning av ett barn hon inte ville ha, ett barn som avlades i synd av en man hon inte kunde vara tillsammans med hur mycket hon än ville: Hur ska jag någonsin kunna skaffa barn när jag är så hysterisk fobiotisk (ja det är ett nytt ord, uppfunnet idag) för att jag, eller någon i min närhet, eller min bebis, börjar s*y?

Hade det inte varit för det hade jag inte varit rädd alls. Jag vill inte prata om det, inte skriva om det, men jag måste. Bara en gång. En kort mening som inte Gud ser och på så sätt inte ger mig den fruktansvärt äckliga sjukdom jag ta i trä aldrig någonsin mer vill ha. 

Hade det inte varit för det hade jag dragit ut spiralen och fyllt mitt inre med en hel massa bebisar. Okej inte riktigt men ja ni förstår. Och jag är så rädd. Så jävla rädd. Jag är dörädd. Hösten, vintern, denna äckligt vidriga.......... jag vill inte. Jag vågar inte. Det har varit såhär sen jag var fem år gammal och min nya lillasyster kräktes över hela mig när jag hade på mig ett tajt nattlinne jag inte fick av. Så jag stod där i duschen med nattlinnet på och luktade spya och äckel och fan och hans moster och jag grät så att taket höll på att lyfta.

Jag har haft min spindelfobi sedan jag var lika gammal och toalettdörren gick i baklås i Tärnaby och det var massor av svarta spindlar i duschen och det var mörkt och jag var räddare än jag någonsin tidigare varit. Tiden gick, jag fick inte upp dörren, och hela badrummet var fullt i spindlar. Jag stammar ibland. Jag hakar upp mig ibland. Ibland kommer inga ord ut ur min mun hur mycket jag än försöker. Så, nu var den biten överstökad också. Nu vet ni varför. Och det är hemskt.

Det här är det mest privata jag någonsin delat med mig av. Så fånigt. Så fåniga rädslor. Men vad gör man? Vad gör jag? Nu vet ni. Jag vill ha barn. Jag vill jättegärna ha barn, men jag är så rädd. Jag är rädd för att jag ska bli sjuk. För att han eller hon eller Johan eller någon i min närhet ska bli sjuk. Jag är inte mentalt instabil. Jag är faktiskt ganska stark, ganska stolt. Men när det kommer till spindlar, sp.... eller höjder, blir jag som ett jäkla barn. Jag flyr. Jag flyr så långt bort jag kan. 

Åh, skärp dig människa.

Skärp dig skärp dig skärp dig.

Skärp dig.

Hjälp mig.

Taggar: #rädsla #rädslor #spindlar #ångest #barn #bebis #gravid #trauma #längtan

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...