Nu har jag en sån där stund där jag inte riktigt vet vad jag ska skriva här, kanske för att Johan varit ledig i två dagar och vi bara varit hemma och förkylat oss och bara... tillfrisknat i varandras sällskap, sett filmer, lagat middag, spelat, kramats, brottats och haft lektion i självförsvar och ju-jutsu (nu är jag livsfarlig!). Kanske för att det är höst och grått och trist och Stockholm har haft tre soltimmar på hela november. Heeelt galet. Förkylningen är på bättringsvägen, den andra i ordningen sedan oktober, och jag har precis börjat med D-vitaminer och magnesiumtillskott för att göra immunförsvaret lite gladare, men ändå, ändå är det precis lika grått utomhus.

Innanför husets väggar är taklamporna släckta, ljuslågorna fladdrar i de röda, spräckliga ljushållarna och de smala, höga i silver jag köpte på loppis tidigare i somras lyser upp badrumsbänken. Jag har en varm, härlig man bredvid mig - ja alltså vanligtvis, just nu är han på jobbet - och i vår bubbla är allting så himla härligt. Vi såg en dokumentärserie på SVT24 här om dagen om olika tidsepoker och vi gapskrattade i flera minuter, det måste varit det roligaste jag sett på teve någonsin, jag ska länka det när det kommer upp. Visste ni att man botar kolera genom att slänga på en senapstäckt sillbit på magen och supa sig full på brännvin? Hahaha. 

Jag skulle kunna visa bilder på det där huset jag länkade i förra inlägget. Jag skulle kunna berätta om Johans dröm här om dagen, att vi stod på altanen medan min släkt sköt upp en get i rymden för att visa hur mycket de tyckte om mig. Fast han ändrade sig sedan och sade att det var för getens skull de sköt upp den, inte för min, men jag skrattade i flera minuter. Det är inte äkta kärlek om man inte skjuter upp en get i rymden! 

Jag kanske bara skulle behöva snyta mig, klä på mig och gå ut på en långsam, frisk höstpromenad och dra in ny luft i lungorna och tänka att jag faktiskt inte måste uppdatera här hela tiden. Men jag vill ju uppdatera. Jag vill skriva ner allt det fina vi gör. Allt det fina han gör för mig. Men som så många gånger tidigare, när jag är som lyckligast skriver jag ingenting alls, för då lever jag det istället. 

Jag kanske borde gå ut och tänka att det faktiskt inte har varit minusgrader än och att det snart är december. Det måste ju vara något slags rekord för Stockholm i november. Jag kanske borde tillfriskna och ändå åka hem till norrare breddgrader ett par dagar utan stress trots att jag var där för bara ett par veckor sedan. Jag kanske borde ta ett steg tillbaka, så att jag kan överblicka det som finns framför mig, och bara för en stund, stanna upp och inse, förstå, att det bästa som händer i livet är inte det man skriver om, utan det man upplever.