Nu är jag hemma i soffan igen och kan andas ut. Det tog längre tid än jag trodde att åka hem från Piteå, men jag orkade inte springa och flänga till tågen efter att jag kommit fram till Arlanda utan det fick ta den tid det tog. Egentligen hade jag tänkt gå till gymmet nu om en stund, Johan ska dit direkt från jobbet och jag har varit sugen länge, men jag känner bara att... näääe, inte idag. Jag vet att jag skulle behöva. Jag vill gå dit. Men jag vill sitta här i soffan också, bara ta det lugnt och dricka te och krypa upp i mitt sköna nattlinne efter en så himla fin helg. Och tänka på dagarna som gått, hur overkligt det känns att sitta här nu i en tom lägenhet och frysa om fötterna som jag aldrig annars gör.... och tänka att för bara ett par timmar sedan kramade jag om min fina mamma och sade hejdå till den delen av mina familjer.

Jag vet att jag skulle må jättebra efter en timme på cykel men... jag vet inte... Att ladda upp inför morgondagen lockar mycket mer. När jag är pigg(are) och alert. Och när jag har Johan med mig. Han är ledig imorgon också, så himla skönt. Kanske att det då blir ett löparpass på gymmet med lite marklyft. Intervaller på löpbandet. Jag vet inte. Jag känner bara hur kroppen säger neeeej just nu, för dagens kommande pass. Kanske är den lat. Kanske är den full med den där långsamma lunken som människorna hemma i Norrland ständigt lever runt omkring, kanske är det för att mina lungor ännu är fyllda med familjeluften och vill krama ur det sista.

 Men jag stannar nog kvar här. Jag behöver nog det.

Jag gör nog det. 

Här, bar här. Med filten, en tekopp, och bara... lugnet.