Träningsvärken är total även om jag körde försiktigt igår. Utfall och benböj i mängder med kettlebells för att mjuka upp lederna ordentligt och nog tog det allt. Följde upp med en lång och härlig bastu och sedan gjorde Johan middag. Nu sitter jag i soffan i morgonrocken trots att klockan är nästan elva, lyssnar på podcast och tänkte ta en lång promenad när kroppen har vaknat till ordentligt. Värvet har gjort en lång intervju med Charlotte Perelli och jag har ju aldrig fastnat för den människan så jag kanske omvärderar mig efter detta. 

Jag har ju så himla svårt för självgoda personer som bara tänker på sig själva och som inte tar råd av någon men som gärna ska ge alla andra råd. Blondinbella är lite sådan även om jag gillar henne mer nu efter hennes intervju i samma Värvet. Men det är lite av en Stockholmsk sak att göra så, att bara sköta sig själv och skita i andra. Jag menar, bara en sån sak som att vänta på bussen - det gör man i jämna rader, en och en halv meter mellan, och alla begravda i sina telefoner för att absolut inte råkas se någon som råkas säga hej. 

The Real Housewives är ju samma skit där och jag får ont i magen när jag råkar se på det. Ibland står teven på utan att någon tittar och ibland så råkar det hamna på den kanalen. Klart jag har sett något avsnitt, men det handlar om samma sak i varje varje varje sånt så de blir bara mer magvärk efteråt. Yta. Bara en massa yta. Hemskt. Hemskt. Jämföra rikedomar. Jämföra Botox-läkare. Dricka vin till frukost, lunch, mellanmål, middag och så hela kvällen också, så man går alltid runt och är småfull i strassklänningar och blänkande hår.

Vem bryr sig om den lösa hunden som slitit sig från sin elvaåriga ägare och springer förbi ens hus medan elvaåringen står och gråter hysteriskt? Vem bryr sig om en förbipasserande får punktering? Vem bryr sig om någonting annat än det som händer två centimeter innanför ens näsa? Vem bryr sig om kärlek när man gift sig för pengarna?

Kärlek eller pengar. Rikedom eller lycka. Det finns inget mellanting. De målar upp en fasad som är så perfekt. De kanske tror att det är så också. Jag har pengar, alltså är jag lycklig. Det kanske blir så. Man kanske blir så i USA. I storstäderna.

Och i Stockholm. Jag skulle aldrig köa i fem timmar för att köpa den senaste IPhonen. Men jag är ju en lantis. Jag är inte enkel, men jag är lätt att tycka om, jag gillar att arbeta, jag tar i om det behövs. Jag bjuder på mig själv, frågar, undrar, hur mår du? Kan jag göra någonting? Jag är ärlig. Jag skulle också bli lycklig av mycket pengar. Men jag tror inte att jag skulle bli knäpp för det. Sluta bry mig. Jag är inte sån. Jag är inte perfekt, det ska gud veta, men jag bryr mig om mina medmänniskor, och det vet jag att jag skulle göra även om jag blev stormrik. 

Haaaa... Stormrik. Det kan man ju drömma om. Den dagen alltså. Den dagen. 

Och nu har jag lyssnat i tjugo minuter och jag tror jag håller kvar i mitt gamla tankesätt om Charlotte Perelli. Hon verkar inte ödmjuk. Jag har arbetat hårt i hela mitt liv. Jag har inga förebilder. Jag pratar på rikssvenska. Det gör du inte alls, du pratar med rungande R. Och det är okej. Det är okej. Det är skillnad mellan självförtroende och dryghet. Stor skillnad. Tunn linje. Svag linje. Men har man arbetat hela livet kanske man inte behöver tacka någon eller vara ödmjuk längre. Och man kan hoppa över den linjen hur mycket man vill bara för att man kan. Det är ju ingen som tar ens pengar om man fastnar i dryghetsspåret, och det är väl en trygghet i sig.