Alltså. Jag hade planerat att göra så mycket idag, ta mig in till Täby för att julklappsshoppa, till gymmet för att jag inte har tränat på hela veckan (galet) och städa och husera här hemma. Började med att sova ut ordentligt och äta frukost i lugn och ro och därefter tänkte jag att näe, det får bli en lugn dag hemma med promenad ner till sjön som största ansträngning. Kände att jag behöver det mer än allt det andra just nu.

Inatt drömde jag att jag var gravid och födde barn. Jag ammade till och med och han hette tydligen Amadeus när han kom ut - inte enligt mig, men alla andra och speciellt enligt Johan fast vi sedan dag ett kommit överrens om ett annat namn. Jag blev jättearg men kunde tydligen inte ändra ett redan givet namn. Hmm. Jag tänkte mig Oliver eller Valdemar eller något sådant och hade andranamnen klara, och så får jag höra av varenda levande släkting "Välkommen till världen, Amadeus!" Så ni förstår ju att jag är trött och seg idag efter den förlossningspärsen ;)

Nu lite Amacing Race, Fable 3 och soffliggande ett tag till. Ibland får man ha sådana dagar. Ibland måste man ha en sådan dag. Total återhämtning för att kunna ta nya tag. Det är en ledig dag imorgon och sedan fyra heltidsdagar och så åker jag hem till norr. Det känns himla skönt. Jag längtar.  

H undra lager hudlotion och ansiktskräm och handkräm och ändå känns hela kroppen torr som fnöske, den suger åt sig all väta från krämerna och ingenting blir kvar utanpå. Gud vad jag inte gillar vinterhud. Hela kroppen går liksom i ide. Håret också. Det spelar ingen roll hur mycket jag än sprutar på balsamspray och oljor och andra mumbo jumbo, en kvart senare är håret minst lika torrt och elektriskt och jag klippte mig just så det har inte någonting att göra med nötta toppar. Alltså på morgonen när jag vaknar har jag ett afro runt huvudet eller ja, runt ansiktet (det där med elektriskt). Nå inte riktigt men ni förstår... det är inte lätt att vara kvinna på vintern.

Nåja jag har smetat foundation... ajajaj... på torransiktet - som att det mår bättre av det nej - för ikväll ska vi gå och se Hobbit 2. Gud så jag längtar. Jag har längtat ända sedan vi såg första, och nu är det äntligen dags. Bussen går om tjugo minuter, egentligen hade vi kunnat gå men det är mörkt och vi har inga reflexter och varför utmana ödet som stavas julstressande hem-från-jobbet hem-till-helg-firandet-stockholmarna i sina fina bilar utan vinterdäck för vadå vinterdäck måste man ha det när det är halt på vägarna? Bilarna slirar och far i korsningen utanför oss och bromsarna får oftast inget fäste, nä konstigt när sommardäcken är lika klistrade på bilarna som mitt hår är i mitt ansikte. Hemskt. Och det är ändå december, om än bart på marken och många plusgrader.

Resten av helgen - är det redan helg liksom!!! - ska gå åt till träning, sminkvägran och återhämtning. Jag har laddat med frukt och te så jag ska vitaminbomba kroppen hela helgen. Johan jobbar tyvärr resten av veckan blääää men idag har han varit ledig och vi har haft en underbar dag. Hobblarna kommer att bli pricken över I:et helt klart :) Glömde bort att jag ägde en inbyggd webcam så här kommer en dagsfärsk bild på de två Täbyhobblarna inför biobesök, gah som jag längtar tills linserna landar i brevlådan... 

R eflektioner. Det är inte meningen att någon annan än jag ska förstå vad jag skrivit idag, de mesta kommer förmodligen - nej, jag ska inte tänka så längre - vad folk tycker om vad jag skriver. Jag kommer ifrån en by utanför byn där ingen i min familj följde normen och därför satt vi där vi satt, ingen av oss hade mängder med vänner för att i den lilla byn utanför byn skulle alla vara som alla andra annars var man utstött, man skulle gilla och gärna spela fotboll och basket. Pappa gillade och fotade bandy, mamma gillade inga bollsporter och jag red och Johanna blev sparkad från fotbollslaget när de fick en ny tränare som jag fortfarande svär när jag ser.

Jobbet är tungt och svårt. Roligt. Men missar jag en pusselbit av alltihop så vill jag krypa ihop till en liten meningslös, osynlig boll när chefen spänner ögonen i mig och bara "du måste komma ihåg det här", och jag försöker verkligen. Försöker verkligen förstå. Försöker få in det i huvudet och blir frustrerad när det inte fastnar. Jag läste bitar ur en bok vi publicerat. Om en sextonårig tjej. Jag blev så ledsen, så himla ledsen. Så blytung. Samma med boken jag läste ur förra veckan. Och boken jag läste ur igår. Och en barnbok för treåringar, jag blev så... tom. De grep sig fast. Hårt.

Jag tänkte på min syster. Min syster är sexton år. Jag tänkte på livet, döden, var vi är på väg. Vad som förväntas av oss. Vad som är meningen med allt detta. Jag tänkte på att ringa min pappa när jag gick ifrån jobbet men jag hade börjat gråta så fort jag hörde hans röst, fastän jag bara skulle fråga om julen. Jag drömde om vårt gamla hus inatt. Den nya ägaren hade ändrat allt och vi gick förbi där och det var ju hemma men ändå inte - när slutade det vara hemma liksom? Det var ju mitt hem en gång... mitt älskade, älskade, älskade hus.

Jag tänkte på att mitt headset är ljudisolerat. På att jag höll på att bli överkörd av en taxi som svängde höger och inte såg mig när jag gick över gårdsplanen. På att gå långsamt, ta in allt jag ser. Människor som gick mycket mycket fortare. Stressade. Pratade i sina Iphones. Sprang. Knuffades. Bilar som krockade för att den framför inte var nog snabb. På att himlen var mörk och att det lös i fönstren ovanför, en adventsljusstake någonstans på Sankt Eriksplan. På att det är en uppförsbacke hela vägen till tunnelbanan. På att tjejen framför mig på tunnelbanan påminde mig om tjejen i boken - hon tuggade på sin läpp-piercing och var lite mullig och hade en grå tröja och en tunn skinnjacka. På att blicken fastnade, som den ofta gör, pendlar-blicken, fastnar på ingenting särskilt - den hade tydligen fastnat på det där tuggande läppsmycket så hon trodde förmodligen att jag var en trött lesbianisk individ som såg på henne med halvslutna, döda ögon innan jag reste mig upp för att byta tåg.

På att jag såg håglös ut i spegeln. Blek och med glasögon och platt hår för att hårsprayet är bra men definitivt inte ger någon volym och linserna slut, och en finne vid näsvingen, jag som aldrig har finnar. Trötta ögon, stor halsduk. Vanliga, alldagliga, tråkiga kläder - jag har en period där jag känner mig tråkigare än tråkigast. Glåmig. Jag kan inte hitta mina favoritjeans. Stoppade dem och smutsiga underkläder i en påse i badrummet men jag kan ha misstagit dem för sopor när jag städade sist så.... vi måste städa igen. Jeansen jag har kvar är ju också mina favoritjeans. Men de är blå. Blå är så vanligt. De är slitna och blå. Jättedyra. Mina dyraste jeans. Skönaste också. De klämmer åt på rätt ställen. Härlig häck får jag, det vet jag. Jag reflekterade över mer saker också. På hur trött jag är. På det där om teet. På Johan. På mina texter. På att dagarna försvinner så vansinnigt fort och snart är det jul och jag hade tänkt fara till Mörby idag och fönstershoppa men när jag blev så ledsen och glåmig åkte jag hem.

Jag ser inte det som Johan ser just nu. Jag tycker inte att jag är vacker just nu. Jag är alldaglig och jag vill inte vara alldaglig. Jag vill också ha snygga kläder. Mina svarta favoritjeans. Min svarta tröja med rosor på som passar perfekt till de byxorna och gör brösten större och markerar midjan och rumpan, mina bästa tillgångar. Linser och volym i håret. Det är glasögonen som gör det. Jag känner mig inte attraktiv i dem. Tuggummi och body misc och träning. Träna. Åh vad jag saknar träning. Halsontet har försvunnit !!! men jag är för trött för att orka träna efter jobbet. Dygnet har för få timmar när man pendlar två per dag. Jag är glad över många saker. Det vet ni och jag att jag är. Jag är så glad över chansen att jobba där jag gör, gud, det gör det så enkelt att stiga upp hallåå! Det är bara... reflektioner. Livet är fullt av reflektioner. Sätt er ner i fem minuter och titta. Jag lovar, ni ser saker ni aldrig tidigare tänkt på eller funderat så mycket på. Varför tavlan hänger där. Vad den föreställer. Det är livet ni ser på. Livet ni reflekterar över. Utan att reflektera är vi bara spöken i vårt egen värld. Vi går genom livet utan att tänka på var och varför saker och ting är som de är och varför vi valt att göra som vi gjort. Reflektioner.

Hmmmm. Sömnlös idag igen. Jag har inte vetat att det är koffein i grönt te. Förrän i morse. När väckaren ringde 07:00. När ögonen stängdes 01:30. När Jennie masade sig upp ur sängen och den varma, varma kroppen, åkte till jobbet och läste om te. Jaha. Jag som är den mest koffeinkänslige individ som nu ligger i min säng drack två koppar grönt te igår kväll i hopp om att lindra halsontet. My ass. Eller okej mission accomplished, men mådde fan så mycket sämre i morse ändå. Fem timmar sömn. Fem. Jag behöver tio. Nio. Minst.

Koffein. Jaha. Jag som senast igår köpte nytt grönt te för det är ju koffeinfritt. Så jag kan dricka det på kvällen. Efter jobbet. Som ett vinglas. Med honung. Mmm. Visst. Jag är så trött men kan inte sova. Skulle gå och lägga mig redan innan nio för att ta in förlorad sömn. My ass. Alltså mitt ass är inte så hemskt som det låter, har grym träningsvärk där just för tillfället men... jag är så trött så jag bara kan tänka på koffein och rumpor. Och rim. Jag skrev dikter igår. Läste dikter så fina, men oj det var ju mina. Ja alltså jag tänker med rim. Hemskt. Trött. Så in i Norden trött. Täbysäng. I Norden. Sverige. Jag är så trött. Var är Johan?

Fable 3. "Before we go one step further, I'd like to say something. BALLS!!!" Ballar och rumpor och rim och koffein. Titta här ett jättesvin. Godnatt. Johan är på Ballbreaker. Mysigt ställe för en man. Jag ligger här. Mysigt ställe för en man det också. Mycket mysigare. Kom hem nuuuuu. Godnatt.

G rrr halsontet biter sig fortfarande fast och är lagom irriterande, molar i bakgrunden trots halstabletter och nässpray. Men jag ger mig inte och gick ut på en kall och mysig promenad i nysnön med min Johan, trampade på i ett par kilometer och kylan bet i kinder och ben, så härligt! Halsen verkade må lite bättre efteråt. Kalops och potatis och prinskorg till middag (fråga inte om blandningen, korven räckte inte haha) och nu är tvätten klar. Lugn och seg ledig dag och tända ljus på bordet och i fönstret, mmmm :)

Ny arbetsvecka imorgon och nu märks det verkligen att det börjar gå mot jul. Det är den där känslan... förväntan som ligger och pyser inombords, nu med all snö så känns det nästan inom räckhåll. Julafton kommer att spenderas hos min mamma i år men jag har lite idéer och planer för att fira jul dagen eller dagarna innan med resten av mina släktingar också - min favorithögtid! Julklappsinköpen har precis börjat, rimmen är uppskrivna och kom-ihåg-lapparna sparade i telefonen. Det är så himla roligt med julklappar. Att se folk bli så glada över vad de får, klappar som är genomtänkta och inte köpta bara för att köpas. Sexton dagar kvar... det kommer att gå så himla fort!

K rigar mot en annalkande förkylning genom att handla, julstäda, kura ihop mig i soffan och se film och dricka massor av grönt te i väntan på Johan för lördagsmys. Känner mig inte sådär jättekry och halsen ömmar men skam den som ger sig, jag var ju förkyld nyss så jag ska kriga på ett tag till med multivitaminer och Echineaforce och hoppas att det hjälper. Första Harry Potter på teve och jag själv uppflugen i en barstol och en gammal, gammal novell på skärmen som jag tänker göra om till en bok. Jag har jobbat med den sedan 2008 så både den och jag har ju utvecklats en del sedan starten haha. Nu är jag uppe i hundra sidor och det är ett par dösidor nu som väntar så jag kan väva ihop det med vad som kommer att hända sen för att så småningom avsluta äventyret.

Med lite inspiration från Fable 3 om två kungliga bröder och en tid för länge länge sen blandat med nutid (på ett förhoppningsvis bra övergångssätt) ska jag förena de båda tiderna och en femtonårig tjej ska spela den betydande rollen tillsammans med sin mormors bror i det gamla slottet Eldergleem. Jag har mina idéer och det här ska bli så himla roligt. Vem vet, sen kanske jag kan ta med den till jobbet och få min första release hos B. Wahlströms under 2014, som min stora dröm var en gång i tiden. Som min dröm är fortfarande, hehe. 

P rinskorvar, gurkstavar och rädisslor i magen efter ett gympass som började först sådär och slutade i total eufori och värkande lår. Mina små små ben pressade sig genom hela sextio kilo i benpressen, tretton kilo mer än min egen kroppsvikt! De var redan innan ömma efter fyra andra maskiner, men jag är så glad över den lilla bedriften att jag går på moln. Imorgon lär jag inte gå alls, haha. Träningen har börjat visa resultat nu, vågen står stadigt ett kilo plus (eller så är jag bara lite såhär förjulsmullig) men lårmusklerna är grymma och kondisen har förbättrats väsentligt. Insulinmängden är lika med noll per dag - förutom kvällsinsulinet då som alltid står på samma enhet - och kraften, orken och lusten är så härligt framåt och uppåt. 

Johan har lämnat mig för ett och ett halvt dygn, jobb och jobbkryssning i stormen Svens öga med alla våra (hans) fina jobbkompisar. Jag hoppas verkligen att det inte blir så som Aftonbladet ropar ut ifrån löpsedlarna. Där stod det att stormen skulle lamslå Stockholm klockan 13:00 idag fredag, men okej det snöade rätt rejält i tio minuter och sen regnade det för att nu vara bara... grått och mulet. Oj vad hemskt att vara ute, ställ in bussar, tåg, stäng E4:n! 

Julklappsrimmen är klara och inköpslistan till julklappar likaså. Jag tänkte handla litegrann här innan vi åker hem men jag kan ordna resten hemifrån Kalix och Norrbotten. Mitt busskort gick ut igår och Täby Centrum ligger på perfekt promenadavstånd om det skulle krypa i benen efter att gå dit i helgen nu när jag är gräsänka, men jag misstänker att det kommer göra mer än att bara klia i dem imorgon och på lördag så jag planerar inte så långt. Lite hemmaspa, Fable 3, te och glögg och gurkstavar i beasås och så lite mer skrivande låter utmärkt för en ensam fredag. Nu är jag trött och möööör och ska luta mig tillbaka i soffan, smälta maten och börja skriva...

N u sitter jag med filten över benen och barfota framför datorn i soffan och har just tagit helg. Helgledigt är himla skönt, i den bemärkelsen att det ska bli skönt att sova ut, gå på gymmet utan att stressa och liksom rå om både mig och min sambo i tre dagar. Men alltså. Jag vet att ni är less nu. Men jag trivs så himla bra på mitt jobb. Det är så fruktansvärt kul att gå dit, att lära sig, att sitta där... alltså åååh jag vet inte vad jag ska säga men det är verkligen drömjobbet för mig och även om ingenting är säkert med de nya ägarna så ville i alla fall min chef förlänga mitt kontrakt så jag kommer tillbaka dit även efter nyår. 

Alltså jag blev så glad när hon sade det. Blev så himla glad när hon sade att jag såklart ska ha ledigt i jul också, även om jag svarade att jag gärna jobbar för att jag tycker just det, att det är så himla roligt och intressant och spännande och allt möjligt haha. Det är inte ens jobbigt att stiga upp om mornarna. Jag gör det för att jag vill det och för att jag vet att det är uppskattat, för att gå till ett jobb där alla är lika värda och till och med VD:n kommer och skakar hand och säger välkommen till företaget. Det är... wow. Jag har hittat rätt, helt enkelt. Det känns som att allting är möjligt nu. Lilla Jennie från lilla byn i den lilla staden med ett stort, stort bokintresse sitter i ett höghus i Stockholm bland kollegor som brinner för exakt samma sak. 

Min utbildning och mitt intresse ledde mig hit. Hela vägen hit. Ja jag skaaaa sluta prata om det men det är liksom det som fyller hela mitt liv för tillfället. Jag menar bara att jag är lycklig. Jätteglad. Det känns äntligen som att allting ordnat till sig och jag kan njuta av det som sker framför mig och runtomkring. Det känns jättebra. Nu lite middag, sen eventuell träning (benpass!) och mys resten av kvällen. Jag är trött och seg nu efter veckan som gått men har nu tre dagar att vila och återhämta mig för att sedan köra igång igen med förnyade krafter på måndag. Men nu... ska jag bara luta mig tillbaka för en stund. Tända några ljus och slå igång lite musik. Disken väntar. Tvätten väntar. Vi hörs :-)