Med gårdagens video framme vid pannloben (det känns som att det är där jävlar-anamma-genen sitter) tog jag mig i kragen och packade snabbt ihop mina saker inför ett besök på gymmet när jag slutade. Eller tog mig i kragen är fel ord, jag såg framemot det måste jag säga. Rygg. Mitt nya favoritpass. Och armar. Jag gick tillbaka till pannloben när armarna gjorde ont och jag hade fyra gånger kvar att lyfta - istället för "det går inte" tänkte jag "smärta är fasiken bara tillfälligt och vad får jag ut om jag står ut i femton, tjugo sekunder till jämfört med om jag ger upp nu?" 

Jag försöker vara positiv. Vid varje orolig tanke som dyker upp, kontrollfreak som jag är, vinklar jag den och tänker "nu är det såhär, jag sitter här och behöver varken stressa eller skynda eller tänka på någonting annat än här och nu, allt annat löser sig." Med musik i lurarna hamnar jag i min egen bubbla med lugna andetag och lugna tankar på dagen eller uppgiften som väntar. Ingenting annat spelar någon roll. Gud, efter allt som hände i somras med mitt gamla jobb är jag glad att jag har kommit till rätta nu. På torsdag får jag veta om jag får förlängt kontrakt. Vi hade en halvtimmes teoretisk genomgång idag och därefter ytterligare en vid datorn och nu känner jag mig varm i kläderna - min chef var jättenöjd med min prestation bortsett från lite småglömsk som jag är ;) 

Jag håller tummarna. Tänker positivt. Jag kan inte göra annat. Det tjänar ingenting till att oroa sig eller att älta så som jag alltid brukar göra; jag kan inte göra mer nu, det ligger i chefernas händer baserat på de tre förgångna veckorna som gått. För att komma in som helt färsk utan egentlig kompetens och bli satt rakt ner i ormgropen har jag lyckats få bukt med de flesta ormar och klättrat upp därifrån mer och mer för varje dag. Det går! Jag kan! Jag kan faktiskt! Och får jag inte förlängt, ja då är det inte mycket jag kan göra åt saken. Söka nytt jobb. Helst inom företaget. Någon ledig plats måste det väl finnas. Men nu ska jag inte tänka på nödlösningar som kanske inte ens behöver finnas, ska inte lägga krokben för mig själv och krångla till allt i onödan. Jag ska njuta och kämpa och vara glad över att leva just idag. Glad för att vara jag, här, nu.