M otivationsvideor på Youtube och grova aggressionsattacker på datorJVELN senare sitter jag åter i soffan, men med en portion morotssoppa, finncrisp, örtte och ett grymt, härligt gympass rikare. Jag såg Tomb Raider igår. Lara Croft är min nya förebild. Jag har alltid gillat henne, beundrat henne. Hon är självmedveten, tuff, cool, bryr sig inte det minsta om vad alla andra tycker och tänker och jag tänkte då igår kväll, lite av en uppenbarelse - jag vill bli som henne. Jag menar det. Den attityden, den vill jag ha. Så idag när jag såg mig i spegeln och såg samma Jennie jag alltid har sett, samma brungröna ögon och hår och näsan med födelsemärket mitt på... en kropp i förändring...

Jag kanske stod i en förort till Stockholm men i tanken var jag tusentals mil bort. En solig strand. En svettig, muskulös kropp och blickar som dras till det hållet. Långt hår. Ärlig och härlig. Samma leende. Samma Jennie - men stolt, inifrån och ut. Stolt för att jag gjorde det. Stolt för att jag kunde. Stolt för att jag inte brydde mig, och inte bryr mig, hur jag ser ut i andras ögon. Man kan inte göra alla nöjda. Det är alltid nån liten pessimist någonstans som säger hur jävla ful man är, hur obetydlig och liten och irriterande man är. Det är alltid nån som stirrar på en och får en att känna sig som just det, ful, obetydlig, liten och irriterande. Men inte mer. Jag ska sluta tänka "tänk om" och tänka "jag kan". Jag ska sluta tvivla på mig själv, sluta vara lat, sluta gömma mig och mina texter och min kropp för att jag är rädd för den där pessimisten - som mestadelen sitter i mitt eget huvud - ja jag får gravidmage när jag ätit gluten eller laktos eller fel sorts mat, ibland vet jag själv inte ens vad det är som får magen att svälla.. men det spelar ingen roll. Det gör ingenting om magen putar ibland. Jag är normal. Jag är som alla andra. Jag är mig själv. Och jag ska inte låta alla "tänk om" hindra mig längre. Jag ska stå över allt det där.

Den här videon gör mig så grrr taggad. Glad. Motiverad. Inspirerad. Ni måste verkligen lyssna på det här. Se det här. Jag kan se det hur många gånger som helst, för han har rätt. Han har så satans rätt. Jag kanske inte kommer lyckas. Jag kanske kommer ge upp. Skada mig, bli irriterad och skita i allt när det går tungt och fördöma hela världen och kasta i mig glass och kakor. Men jag ska inte tänka så. Det kommer sådana dagar också, och de ska jag övervinna. Jag ska tänka positivt, alltid, till och med när det gör så ont så jag knappt kan resa på mig av träningsvärk. Jag ska resa mig upp, och jag ska gå tillbaka till gymmet för jag ska känna hur det känns med kondition, styrka och muskler. Att vara hälsosam. Att inte ducka för utmaningar. Att våga. Det är det främsta målet. Att börja våga. Att inse att jag inte hinner med allt jag skulle vela på en dag, så att jag kan sluta vara stressad. Att välja. Prioritera. Reflektera. Nu ska jag höra på den en gång till, och vara stolt över att jag tog mig till gymmet när latheten, pessimisten, knackade mig på axeln och sade "visst skulle det vara skönt att ligga här resten av dagen?" och stolt över att jag kunde trotsa mig själv - för jag kan!