R eflektioner. Det är inte meningen att någon annan än jag ska förstå vad jag skrivit idag, de mesta kommer förmodligen - nej, jag ska inte tänka så längre - vad folk tycker om vad jag skriver. Jag kommer ifrån en by utanför byn där ingen i min familj följde normen och därför satt vi där vi satt, ingen av oss hade mängder med vänner för att i den lilla byn utanför byn skulle alla vara som alla andra annars var man utstött, man skulle gilla och gärna spela fotboll och basket. Pappa gillade och fotade bandy, mamma gillade inga bollsporter och jag red och Johanna blev sparkad från fotbollslaget när de fick en ny tränare som jag fortfarande svär när jag ser.

Jobbet är tungt och svårt. Roligt. Men missar jag en pusselbit av alltihop så vill jag krypa ihop till en liten meningslös, osynlig boll när chefen spänner ögonen i mig och bara "du måste komma ihåg det här", och jag försöker verkligen. Försöker verkligen förstå. Försöker få in det i huvudet och blir frustrerad när det inte fastnar. Jag läste bitar ur en bok vi publicerat. Om en sextonårig tjej. Jag blev så ledsen, så himla ledsen. Så blytung. Samma med boken jag läste ur förra veckan. Och boken jag läste ur igår. Och en barnbok för treåringar, jag blev så... tom. De grep sig fast. Hårt.

Jag tänkte på min syster. Min syster är sexton år. Jag tänkte på livet, döden, var vi är på väg. Vad som förväntas av oss. Vad som är meningen med allt detta. Jag tänkte på att ringa min pappa när jag gick ifrån jobbet men jag hade börjat gråta så fort jag hörde hans röst, fastän jag bara skulle fråga om julen. Jag drömde om vårt gamla hus inatt. Den nya ägaren hade ändrat allt och vi gick förbi där och det var ju hemma men ändå inte - när slutade det vara hemma liksom? Det var ju mitt hem en gång... mitt älskade, älskade, älskade hus.

Jag tänkte på att mitt headset är ljudisolerat. På att jag höll på att bli överkörd av en taxi som svängde höger och inte såg mig när jag gick över gårdsplanen. På att gå långsamt, ta in allt jag ser. Människor som gick mycket mycket fortare. Stressade. Pratade i sina Iphones. Sprang. Knuffades. Bilar som krockade för att den framför inte var nog snabb. På att himlen var mörk och att det lös i fönstren ovanför, en adventsljusstake någonstans på Sankt Eriksplan. På att det är en uppförsbacke hela vägen till tunnelbanan. På att tjejen framför mig på tunnelbanan påminde mig om tjejen i boken - hon tuggade på sin läpp-piercing och var lite mullig och hade en grå tröja och en tunn skinnjacka. På att blicken fastnade, som den ofta gör, pendlar-blicken, fastnar på ingenting särskilt - den hade tydligen fastnat på det där tuggande läppsmycket så hon trodde förmodligen att jag var en trött lesbianisk individ som såg på henne med halvslutna, döda ögon innan jag reste mig upp för att byta tåg.

På att jag såg håglös ut i spegeln. Blek och med glasögon och platt hår för att hårsprayet är bra men definitivt inte ger någon volym och linserna slut, och en finne vid näsvingen, jag som aldrig har finnar. Trötta ögon, stor halsduk. Vanliga, alldagliga, tråkiga kläder - jag har en period där jag känner mig tråkigare än tråkigast. Glåmig. Jag kan inte hitta mina favoritjeans. Stoppade dem och smutsiga underkläder i en påse i badrummet men jag kan ha misstagit dem för sopor när jag städade sist så.... vi måste städa igen. Jeansen jag har kvar är ju också mina favoritjeans. Men de är blå. Blå är så vanligt. De är slitna och blå. Jättedyra. Mina dyraste jeans. Skönaste också. De klämmer åt på rätt ställen. Härlig häck får jag, det vet jag. Jag reflekterade över mer saker också. På hur trött jag är. På det där om teet. På Johan. På mina texter. På att dagarna försvinner så vansinnigt fort och snart är det jul och jag hade tänkt fara till Mörby idag och fönstershoppa men när jag blev så ledsen och glåmig åkte jag hem.

Jag ser inte det som Johan ser just nu. Jag tycker inte att jag är vacker just nu. Jag är alldaglig och jag vill inte vara alldaglig. Jag vill också ha snygga kläder. Mina svarta favoritjeans. Min svarta tröja med rosor på som passar perfekt till de byxorna och gör brösten större och markerar midjan och rumpan, mina bästa tillgångar. Linser och volym i håret. Det är glasögonen som gör det. Jag känner mig inte attraktiv i dem. Tuggummi och body misc och träning. Träna. Åh vad jag saknar träning. Halsontet har försvunnit !!! men jag är för trött för att orka träna efter jobbet. Dygnet har för få timmar när man pendlar två per dag. Jag är glad över många saker. Det vet ni och jag att jag är. Jag är så glad över chansen att jobba där jag gör, gud, det gör det så enkelt att stiga upp hallåå! Det är bara... reflektioner. Livet är fullt av reflektioner. Sätt er ner i fem minuter och titta. Jag lovar, ni ser saker ni aldrig tidigare tänkt på eller funderat så mycket på. Varför tavlan hänger där. Vad den föreställer. Det är livet ni ser på. Livet ni reflekterar över. Utan att reflektera är vi bara spöken i vårt egen värld. Vi går genom livet utan att tänka på var och varför saker och ting är som de är och varför vi valt att göra som vi gjort. Reflektioner.