Hej! 

Satt och korrektur-rättade min bok om "Västernäs" (Eller Gysinge herrgård som det är på riktigt) och tänkte söka lite på måfå på internet om det fanns någon tillgänglig information om när det var byggt och så vidare. Ramlade då in på Gefletidningen och en gammal artikel om de nya ägarna av stället - och nog var det lustigt alltid att smacka upp en bild på skärmen på den person som eh, ungefär, finns nedpräntad i en bok mer eller mindre, bara med annan hårfärg och personlighet och diverse annat ihopkok.

Ja han såg ut ungefär som Basshunter, var väl vad jag tyckte var en snygg kille/man 2007-8. Haha. Jag var fjorton/femton år gammal och Boten Anna gick på repeat, eller nåt. Tro fan att man blev lite exalterad när det kommer en helt främmande karl och påminner om självaste Basshunter då, eller? Jag blev det i alla fall, och den herrgården, det värdshuset, var det finaste jag någonsin sett så det första jag gjorde när jag kom hem var att sätta mig vid datorn och påbörja boken om Jasmine och Basshunter. Ungefär, fast ja, Basshunter är ju inte BARA baserad på Basshunter i Gysinge utan bara en mall, som sagt.

Och som den dektektiv jag är så kollade jag upp namnet på Facebook. Hej Basshunter. Du finns med i min bok på sätt och vis, men din herrgård gör det definitivt. Vet du om att den kommer tryckas inom kort? Det känns lite som stöld, faktiskt... Eller inte stöld, men i alla fall någonting ditåt. En levande människa lever på en herrgård, äger en herrgård och bedriver en herrgårdsverksamhet som jag har printat ner på papper. Är inte det människorov...? Även om det inte till fullo handlar om just HONOM, bara hans gård? Och lite av hans utseende? Haha! 

Skulle just vara snyggt att skicka iväg ett meddelande, bara "Hej jo alltså, jag har bott på er herrgård tre gånger och nu är det så att jag skrivit en bok om er och gården, på sätt och vis, och den ska snart tryckas. Ja, bara så att ni är medvetna om det. Tack för mig." Jag hade i och för sig blivit glad om någon hade skrivit en bok där en av personerna delvis baserades på mig - eller mitt utseende, i det här fallet - och mitt hus, men samtidigt känns det lite pinsamt faktiskt...

Han har faktiskt fru och barn, eller i alla fall flickvän och barn. Och jag vill inte att det ska låta som att jag hade någon sorts Basshuntercrush på honom under den kvarten jag såg honom och han gav oss nyckeln till stugan, för det har jag inte och det hade jag definitivt inte heller. Men ska man skriva om ett värdshus i den klassen så måste man ha en huvudperson som man kan relatera till, som verkligen vet vad det handlar om, och det hade jag i den Basshuntern. Han bodde ju där, för tusan. Men undrar just vad han och de skulle tycka om att ha en bok som cirkulerar runt i Sverige som handlar om DERAS värdshus, även om jag bytt namn, plats och år...?

Det är stöld i någon kategori, det känns som det. Kanske borde radera det här inlägget så att jag inte riskerar att det hamnar i fel ögon, för de kanske skulle bli arga eller nåt... 

Jag vet inte, vet inte annat än att jag blev inspirerad av den herrgården och bestämde mig för att skriva en bok om det. Får låtsas om som att Basshunter inte existerar, helt enkelt. För övrigt jävligt töntigt att skriva Basshunter här, i samma inlägg som de kan läsa. Han kanske inte ens ser ut som honom längre, kanske har blivit gammal. Inte lika Basshuntrig som då. De kan få sig en glad överraskning om de kommer över boken någon dag och själva börjar relatera till att, men oj, det här är ju VÅR herrgård! - Vad vet jag? Jag vågar i alla fall inte öppna munnen i det fallet, de kanske som sagt löper bananas om de inser fakta...

Hej!

Är i Nyborg hos Frida, long time no seen, har inte hunnit umgås sedan resan vi gjorde i princip. Började med att vi skrämde livet ur varandra när jag öppnade dörren till hennes rum och hon började gala som en stucken gris. Lika rädd blev jag och snart skrek vi lika högt båda två haha, Wikströms... ;-)

Nu har jag ockuperat hennes säng och In Flames och diverse musik är på i balgrunden, precis som det ska vara med andra ord. Ledig dag idag, Johan började 07:45 men vi vaknade först vid nio-tiosnåret, alarmet hade inte ringt av någon anledning. Kul... Han ides inte ens rafsa ihop kläderna och fara iväg ut genom dörren som skjuten ur en kanon utan betedde sig som att klockan var sju och inte betydligt för mycket, min fina karl <3

Hej!

Jag läste ut en kärleksmumsmumspusspussbok igår (med andra ord, en Danielle Steel-bok i värsta kärleks-laget) och jag antar att den fastnade på hjärnan för vad drömde jag om senare? Jo, att jag hade en dotter som hette Lily och väntade ett till barn som jag önskade så gränslöst att det skulle bli en pojke för Johans skull, haha. Vi var även förlovade och Lily var blond och jättesöt, riktigt sådär bebisknubbig fastän hon var en liten bit över ett år. Och en perfekt blandning mellan mig och Johan, haha :-D Och vi åkte madrass över skolgården på Ytterbyns skola för att lättare kunna berätta det för pappa, alla andra visste redan om det fastän jag inte sagt det åt någon, inte ens åt Johan. Ja jag vet inte, mysko var det i alla fall men nog tusan trycktes längta-efter-barn-knappen igång sen när jag vaknade. Som vanligt.

På tal om pappa så har han och alla övriga pappor Fars Dag idag och därför har jag varit med och tävlat om ett farsdagskit som jag hoppas på att vinna och kunna ge honom, den allra bästa pappan i världen! Jag kan inte säga hur stolt jag är över att han finns, han är min förebild i allt vad det gäller - och att kunna resa sig upp fastän allt man någonsin haft har falerat och skapa sig ett bättre liv än det man tidigare hade, det är så strongt gjort att bara en Wikströms envishet kan klara av det. Pappa gjorde det i och med skilsmässan, och nu, ett halvår senare, har han hittat en alldeles fantastisk tjej, kvinna, som han riktigt lyser upp av, inifrån och ut, som man ser att han på riktigt älskar fastän han är 45+. Hur kan man inte vara stolt över det? Glad, lycklig, över det? Det är precis så jag vill fortsätta göra med Johan när jag är 45+!

Det gäller självklart även min mamma, fast tvärtom, hon har också hittat sig en jättehärlig man att dela sitt liv med och jag är stolt över dem båda, men eftersom att det är farsdag och man skulle skriva en motivering till varför ens pappa skulle vinna så blev det att jag tävlade om en sak för hans del. Men jag är stolt över både min pappa och min mamma, även om de inte längre bor tillsammans och har börjat nya liv på nya vägar - och allt som allt kan jag bara säga att jag har, och alltid har haft, världens bästa föräldrar ♥

Lily???

Hej!

Satt och kollade igenom gamla bilder på Dayviews från förra sommaren... Små, korta texter, låtar, med en text bara jag förstod, haha, om hur jag blev kär, när jag blev det, vad jag tyckte om honom, om att han skulle flytta, om att bestämma sig för att köra järnet då han ändå snart skulle flytta 130 mil bort ungefär. Det pirrar så i magen när jag tänker tillbaka på allt det där, när allting först började. Det var kärlek vid första ögonkastet och jag kommer vara kär så länge jag lever, oavsett vad som händer ♥

  

I'm lost for words, it's written in my eyes
You are all I want, you're the one

Hej!

Tre stycken på jobbet idag, satte oss och pratade om övernaturliga händelser direkt. Jag är fascinerad av sånt men vågar inte riktigt tro på det efter alla skräckfilmer och läskiga grejer därifrån. Jag vet att man inte ska vara rädd för sånt eller rädd för döden men det är jag, jag vill inte dö nu när jag är så himla lycklig och jag vill inte VETA när jag ska dö. Men ja, jag vet att "spöken" finns, för jag har varit med om det. Flera gånger, så det handlar inte bara om slumpen eller inbillning - det har hänt. Jag har sett min skyddsängel, den enda jag VET att jag har, det sägs ju att man har flera men hon är den enda jag har sett.

När jag blev avkastad en gång och föll rätt illa så var det någon som grep tag i mig ett par centimeter ovanför backen och liksom höll mig kvar för en sekund innan jag kände hur greppet lossades, vad jag upplevde det som ofrivilligt, och jag slog i marken. Men när jag landade och axeln gick ur led var det någon som viskade "förlåt" i mitt öra och därefter blåste ridhusdörren igen. Och alla som har ridit på KRF vet att den dörren kan inte bara blåsa igen av sig själv, dessutom var det vindstilla den dagen. Det är mitt starkaste minne och visshet av att någonting av en annan värld existerar.

Men första gången jag såg henne var i mitt rum när jag var fyra-fem år. Det var en liten tjej, ungefär i min ålder, med lockigt, blont hår. Jag hade mörkt i mitt rum och det enda ljus som kom in var från hallen - dörren var öppen - och därför var hennes hår det enda jag kunde urskilja. Men trots det visste jag att hon log, att hon var snäll. Jag drömde rätt mycket mardrömmar när jag var i den åldern, men bilden av henne etsade sig fast och sade att jag inte skulle vara rädd, för det var bara drömmar, de kunde inte skada mig. Ja jag vet att det låter fullkomligt befängt och att många säkerligen himlar med ögonen nu, men jag tror på det för jag var där, jag upplevde det.

Och kort efter att min morfar hade dött såg mamma honom - det var inte så lång tid efter att jag såg min skyddsängel. Hon hörde honom hosta på sitt vanliga sätt, och sen såg hon honom och han sade åt henne att han mådde bra och var på en bra plats, att hon inte skulle oroa sig för honom. Hon har berättat det för mig många gånger. Fantastiskt tycker jag ♥ Så hur kan man inte tro på det? Hur kan man annars bevisa motsatsen...? Varifrån kommer alla människor som vill vara med i Det Okända, som har varit med om samma sak fastän andarna kanske är lite mer... påträngande?

Ett annat exempel är i mammas förra lägenhet. Jag var i hennes sovrum, vårt sovrum, och hon var i köket. Jag vet inte vad jag skulle göra där inne, men när jag skulle ut i hallen så svepte en kall vindpust förbi mig och så knuffade någon till mig. På riktigt, ingen mesknuff, utan en stark och direkt knuff som höll mig tillbaka för två sekunder. Jag såg ingen, men jag visste att jag hade två händer på bröstkorgen som hindrade mig från att ta ett steg framåt. Jag berättade det för mamma sedan och då sade hon att både hon och den förra ägaren hade sett henne, en kvinna, i lägenheten. Mamma trodde - tror - att den kvinnan var hennes skyddsängel som hade kommit dit när mamma var i ett vägskäl i livet och på väg in i en ny fas.

Och ungefär samtidigt som jag såg den lilla flickan i mitt rum så vaknade jag en natt av att det stod kanske fem-sex, jag vill säga nunnor, omkring mig och såg ner på mig i svarta kåpor. Det var som att de var, hur ska man säga, inte arga men neutrala. De ville väl, men vågade inte visa någonting, precis som om jag också var en nunna och hade gjort någonting förbjudet. För jag hade en gravidmage, en stor gravidmage, som om jag precis höll på att föda. Läskigt för en femåring, måste jag säga. När jag blundade och öppnade ögonen igen efter ett par sekunder var de borta och jag var i mitt rum igen. Usch. Inte för inte som man undrar om det har någonting att göra med varandra - flickan och jag och jag och nunnorna, i ett tidigare liv och så. Jag kommer nog aldrig att få veta det för jag såg dem aldrig igen, nunnorna alltså, men i och för sig har det nog att göra med att jag heller inte ville. Jag ville inte se sånt, ville inte uppleva sånt.

Och jag har varit maniskt rädd för skräckfilmer i hela mitt liv. Jag har knappt kunnat se riktiga thrillers utan att det vänder sig i magen och jag får panik, alltså riktig panik. Ser jag en skräckfilm blir jag inte riktigt normal på flera dagar, måste sova med lampan tänd och absolut inte ensam. Ingen aning om varför, men jag klarar inte av det. Och nej, jag är inte det minsta rädd för nunnor eller så, men mardrömmarna när jag var liten gjorde tydligen sitt ;-)

Nä, varför man ser sånt vet jag inte. Det vet nog ingen. Många vill förneka det och många förnekar saker de har sett bara för att det inte är logiskt någonstans. Men allting är inte logiskt. Allting har ingen förklaring. Jag kan inte förklara det jag sett och varit med om på ett annat sätt än att det var någon från en annan värld som ville mig någonting, som ville hjälpa eller säga någonting åt mig. Jag har inte sett spöken eller andra övernaturliga saker på flera år och jag vet heller inte om jag vågar "släppa" garden så att jag ser dem igen. Men jag är övertygad om att såna saker faktiskt existerar.

  

Hej! 

Tänkte stänga av mobilen igår innan jag gick och lade mig så att jag inte vaknade tidigt av mail eller sms - men jag sket i det och hörde hur det plingade till strax baki nio. Äh, jag får kolla på det sen tänkte jag, och somnade om och DRÖMDE när Johan ringde vid elva och frågade vad jag gjorde, haha. Hade kunnat sova hur länge som helst... Att vara vaken länge om kvällarna och att vara på gym tar ut sin rätt, måste jag säga... Jag sitter och gäspar nu och kunde gott sova ett par timmar till, halva dagen ledigt vad är det? Börjar klockan 13:00 idag och sov till elva, rimmar rätt illa för allt jag hade tänkt göra innan jag börjar haha.

Nu har jag precis gjor klart frukosten och ska sätta mig med den framför datorn och Skyrim :-D Och just det, det är fredag idag! Redan! Ha en bra sådan, och mys på ♥

Hej!

En föreläsning om ett nytt företag och en Kina-lunch senare är jag back in the office och förbereder mig för rond två av dagen. Nu när jag äntligen fått äta känns allt lite bättre och jag orkar le igen, i morse var hemskt vill jag lova. Gymmade sent igår, kom hem först vid halv tio och skulle DÅ först görra middag, haha. Den intogs vid tio och jag skulle upp halv sju morgonen därefter, så ni kan ju gissa vem som var trött imorse? Sov till kvart över sju, åkte iväg halv åtta och frukosten bestod av en smörgås, rätt och slätt utan pålägg eller någonting. Nam nam. Hungrig vid nio var ju bara förnamnet... Men så blir det när man tränar, man får offra lite sömn innan kroppen har vant sig.

Och jag är stolt över att jag gjorde det, att jag gör det menar jag. Det är skönt att anstränga sig lite, skönt att ha träningsvärk för då vet man att det "tar". Idag så fort jag kurar ihop mig till en boll gör det sådär härligt ont i magmusklerna och ryggen, Johan coatchade mig i att köra axlar-rygg-mage igår. Körde lite ben också när han gjorde sitt, tåhävningar med mer än hälften av min kroppsvikt till motstånd (ja jag är stolt haha) och benpress på lika mycket. Det ska kännas att man lever. Men att se Johan träna var extremt även om han inte körde all in. Jäklar alltså vad inspirerad jag blev, och stolt över att jag får vara med honom och ta del av hans liv och hans oerhörda träningsanda. Imponerande, minst sagt!

Efter jobbet ska jag till Synoptik och äntligen få höra uti mitt linsabonnemang. Tar mamma med de finska humöret med mig så hon får mopsa istället för mig, jag är lite för feg för det haha, var nog arg redan i mitt mail till dem ;-) Och sedan blir det Twilightmys hemma hos henne, vi kör fyran idag. Jag kan inte ärligt säga vilken av dem som är min favorit, trean älskar jag på grund av Sias låt My Love, som spelas när Edward friar till Bella. Underbar scen för övrigt, jag gråter floder när jag ser det - och tvåan är också helt fantastisk, ettan också, och fyran, jisses... Jag kan inte bestämma mig, måste ha dem alla! Och på en vecka har jag sett den sista, slutgiltiga, även om jag redan läst boken och vet hur allting slutar... Vill inte att det är slut, det finns så mycket kvar att göra och skriva om, vampyrer lever ju för alltid ;-) Men den som lever får se.

Frida min fina, jag saknar dig!

  
Hör själva - en av mina absoluta favoritlåtar genom alla tider. Den här ska jag ha antingen på mitt bröllop eller på min begravning om åttio år. Fullständigt breathtaking. Älskar dig Sia.