Nu är tiden på Tallink Silja över, alla dagar, månader, till och med år - ett och ett halvt hann det bli innan det var hejdå för gott.  "Firade" med att sitta i köket på jobbet och dricka glögg, mysa med kollegorna och vara omgiven av tända ljus och doften av just det, glögg och pepparkakor. Mitt sista samtal var av en jättetrevlig agent och sedan var det slut för mig. Åh, det är så bitterljuvt. Fick massa fina hejdå-mail av kollegorna också som jag fick tårar i ögonen av.

Jag tänker faktiskt vara lite deppig nu. Jag älskade mitt jobb, och jag gjorde det bra, jag tänker faktiskt säga det. Jag gjorde det förbannat bra. Och nu är det över. Det är lite svårt att få grepp om. Hur kan det pötsligt, redan, vara över? Jag är så oerhört lycklig och glad att jag träffade Johan där. Att han fanns där redan den första dagen när jag klev in genom glasdörrarna och var lika vilse som alla de övriga femton nya ansikten som alla kommit dit för samma sak - att kanske, kanske få jobba där över sommaren.

Jag fick jobba där över sommaren. Jag fick jobba där betydligt längre än så. Och jag fick komma hem till honom, komma in i hans famn, hans ögon, den där fantastiska människan som kom att bli så mycket mer än bara ett vackert ansikte jag lät mig förloras i på jobbet.

Tack Silja för det. Tack för alla kollegor, som många blev till mina vänner. Tack för alla kunder som bokade sina resor via mig, för alla skratt, historier och luncher som tillbringades med mina kollegor. Jag gillar er alla. Nu är jag blödig, men jag tänker ta vara på det jag har och vara glad över det jag haft. Jag hade det jobbet i ett och ett halvt år, en stadig inkomst. Jag har haft Johan nästan lika länge också... Hur kan jag inte vara gladledsen över att det då försvinner, jobbet, det som gett mig allt det där?