Hej!

Satt och kollade igenom gamla bilder på Dayviews från förra sommaren... Små, korta texter, låtar, med en text bara jag förstod, haha, om hur jag blev kär, när jag blev det, vad jag tyckte om honom, om att han skulle flytta, om att bestämma sig för att köra järnet då han ändå snart skulle flytta 130 mil bort ungefär. Det pirrar så i magen när jag tänker tillbaka på allt det där, när allting först började. Det var kärlek vid första ögonkastet och jag kommer vara kär så länge jag lever, oavsett vad som händer ♥

  

I'm lost for words, it's written in my eyes
You are all I want, you're the one

Hej!

Tre stycken på jobbet idag, satte oss och pratade om övernaturliga händelser direkt. Jag är fascinerad av sånt men vågar inte riktigt tro på det efter alla skräckfilmer och läskiga grejer därifrån. Jag vet att man inte ska vara rädd för sånt eller rädd för döden men det är jag, jag vill inte dö nu när jag är så himla lycklig och jag vill inte VETA när jag ska dö. Men ja, jag vet att "spöken" finns, för jag har varit med om det. Flera gånger, så det handlar inte bara om slumpen eller inbillning - det har hänt. Jag har sett min skyddsängel, den enda jag VET att jag har, det sägs ju att man har flera men hon är den enda jag har sett.

När jag blev avkastad en gång och föll rätt illa så var det någon som grep tag i mig ett par centimeter ovanför backen och liksom höll mig kvar för en sekund innan jag kände hur greppet lossades, vad jag upplevde det som ofrivilligt, och jag slog i marken. Men när jag landade och axeln gick ur led var det någon som viskade "förlåt" i mitt öra och därefter blåste ridhusdörren igen. Och alla som har ridit på KRF vet att den dörren kan inte bara blåsa igen av sig själv, dessutom var det vindstilla den dagen. Det är mitt starkaste minne och visshet av att någonting av en annan värld existerar.

Men första gången jag såg henne var i mitt rum när jag var fyra-fem år. Det var en liten tjej, ungefär i min ålder, med lockigt, blont hår. Jag hade mörkt i mitt rum och det enda ljus som kom in var från hallen - dörren var öppen - och därför var hennes hår det enda jag kunde urskilja. Men trots det visste jag att hon log, att hon var snäll. Jag drömde rätt mycket mardrömmar när jag var i den åldern, men bilden av henne etsade sig fast och sade att jag inte skulle vara rädd, för det var bara drömmar, de kunde inte skada mig. Ja jag vet att det låter fullkomligt befängt och att många säkerligen himlar med ögonen nu, men jag tror på det för jag var där, jag upplevde det.

Och kort efter att min morfar hade dött såg mamma honom - det var inte så lång tid efter att jag såg min skyddsängel. Hon hörde honom hosta på sitt vanliga sätt, och sen såg hon honom och han sade åt henne att han mådde bra och var på en bra plats, att hon inte skulle oroa sig för honom. Hon har berättat det för mig många gånger. Fantastiskt tycker jag ♥ Så hur kan man inte tro på det? Hur kan man annars bevisa motsatsen...? Varifrån kommer alla människor som vill vara med i Det Okända, som har varit med om samma sak fastän andarna kanske är lite mer... påträngande?

Ett annat exempel är i mammas förra lägenhet. Jag var i hennes sovrum, vårt sovrum, och hon var i köket. Jag vet inte vad jag skulle göra där inne, men när jag skulle ut i hallen så svepte en kall vindpust förbi mig och så knuffade någon till mig. På riktigt, ingen mesknuff, utan en stark och direkt knuff som höll mig tillbaka för två sekunder. Jag såg ingen, men jag visste att jag hade två händer på bröstkorgen som hindrade mig från att ta ett steg framåt. Jag berättade det för mamma sedan och då sade hon att både hon och den förra ägaren hade sett henne, en kvinna, i lägenheten. Mamma trodde - tror - att den kvinnan var hennes skyddsängel som hade kommit dit när mamma var i ett vägskäl i livet och på väg in i en ny fas.

Och ungefär samtidigt som jag såg den lilla flickan i mitt rum så vaknade jag en natt av att det stod kanske fem-sex, jag vill säga nunnor, omkring mig och såg ner på mig i svarta kåpor. Det var som att de var, hur ska man säga, inte arga men neutrala. De ville väl, men vågade inte visa någonting, precis som om jag också var en nunna och hade gjort någonting förbjudet. För jag hade en gravidmage, en stor gravidmage, som om jag precis höll på att föda. Läskigt för en femåring, måste jag säga. När jag blundade och öppnade ögonen igen efter ett par sekunder var de borta och jag var i mitt rum igen. Usch. Inte för inte som man undrar om det har någonting att göra med varandra - flickan och jag och jag och nunnorna, i ett tidigare liv och så. Jag kommer nog aldrig att få veta det för jag såg dem aldrig igen, nunnorna alltså, men i och för sig har det nog att göra med att jag heller inte ville. Jag ville inte se sånt, ville inte uppleva sånt.

Och jag har varit maniskt rädd för skräckfilmer i hela mitt liv. Jag har knappt kunnat se riktiga thrillers utan att det vänder sig i magen och jag får panik, alltså riktig panik. Ser jag en skräckfilm blir jag inte riktigt normal på flera dagar, måste sova med lampan tänd och absolut inte ensam. Ingen aning om varför, men jag klarar inte av det. Och nej, jag är inte det minsta rädd för nunnor eller så, men mardrömmarna när jag var liten gjorde tydligen sitt ;-)

Nä, varför man ser sånt vet jag inte. Det vet nog ingen. Många vill förneka det och många förnekar saker de har sett bara för att det inte är logiskt någonstans. Men allting är inte logiskt. Allting har ingen förklaring. Jag kan inte förklara det jag sett och varit med om på ett annat sätt än att det var någon från en annan värld som ville mig någonting, som ville hjälpa eller säga någonting åt mig. Jag har inte sett spöken eller andra övernaturliga saker på flera år och jag vet heller inte om jag vågar "släppa" garden så att jag ser dem igen. Men jag är övertygad om att såna saker faktiskt existerar.