Nu är det helg och jag och Johan ligger och myser framför Vinterstudion. Jag har så fruktansvärt ont i mina höfter idag så jag knappt kan röra på mig, åh. Men gårdagens promenad var en frisk fläkt som jag inte ångrar att jag gjorde. Det var så skönt att promenera bort olustigheterna i kroppen, all gammal skit som låg där och grodde och som gjort mig alldeles urlakad. Alla beslut och tankar som virvlade runt... Jag behövde den skogsturen helt enkelt. Även om den blev lång. Ehm, host host... Nästan en och en halv mil. 13 km närmare bestämt. Så det är kanske inte så konstigt att höfterna ömmar.

Helgen fortsätter i sann återhämtningsanda. Min detox-morotssoppa står på spisen, ingefäravatten i kylskåpet och hemmaspa och städat sovrum med tända ljus och nya sängkläder. Och så grannen som återigen spelade Song for Sienna när jag stod där och bytte sängkläder, långsamma, vemodiga toner som gjorde mig alldeles varm i hjärtat och fick ögonen att blänka till. Jag såg på den bäddade sängen, kände det friska vinddraget från det halvöppna fönstret och dofterna av ett hem. Hans parfym och så min kropp som luktade kokosolja och schampoo. Song for Sienna-klinkandet tog sig genom golvplankorna och gick som en röd tråd genom alltihopa. Så perfekt. Så himla himla perfekt. Jag stod där mitt i rummet med blicken i fjärran och bara lyssnade. Åh. Hur underbart det var.

Jag är hur stressad som helst under veckorna, min kropp går på högvarv och jag kan inte slappna av förrän jag känner Johans armar om mig. Där vet jag att jag duger. Där vet jag att jag är trygg. Jag kämpar och sliter och tycker hemsk mycket om mitt jobb, men jag lider av höga-krav-åkomman och skulle gärna göra allting ännu lite bättre... även om jag redan gör så gott jag kan. Jag vill avsluta i topp och inte som en medioker vikarie (ja jag vet, ingen har sagt det åt mig och det är förmodligen inte så heller, jag är bra på det jag gör, men ni vet... min hjärna) Men nu... här i soffan... så nära så nära... Här finns det inte plats för stress. Bara kärlek och en massa glädje. En massa massa kärlek :-) Med det finaste jag har. 

Två år sedan snart... Unga och gröna och jättekära, hihi. Sen är det inte alla som slår ansiktet i asfalten och spräcker hakan dagen innan balen äger rum... Men som sagt, heter man Jennie så brukar man lyckas även med det omöjliga ;-)

Igår kväll började jag skriva igen. Jag har haft en tanke i huvudet länge, men jag visste inte hur jag skulle formulera den, hur jag skulle få ner den på papper. Men igår lossnade det. Nu är den bollen i rullning. Idag har den rullat 38 sidor och över 10.000 ord. Orden bara sprutar ur fingrarna när jag vet hur jag ska skriva. Jag behöver inte fundera längre. Jag har en kvinnlig huvudroll som i nuläget heter Magdalena. Jag vet inte var namnet kom ifrån, det bara passade så bra in i den första meningen att jag lät henne heta så. Alla andra som är med i boken heter samma sak som de gör i verkliga livet, jag ska gå tillbaka och ändra det innan den är klar.

Om jag skriver klart den kommer den bli en bok som jag kommer publicera. Allt för många böcker idag nämner bara vackra kvinnor med fantastiska män, underbara barn, snygg bil och ett jobb de älskar, eller knarkare som förlorat allt. Ingenting där emellan. Och det är där Magdalena kommer in. Jag fick mig en lång funderare på Magdalena idag när jag var ute och promenerade. En ganska lång fundering. Det gick inte så fort, men jag var ute i skogen i två timmar. Hemma från jobbet då jag kände mig totalt urlakad, ur form. Men i skogen fick jag nytt liv. För ett tag. Nu är jag lika ur form och urlakad igen, men det får det vara värt. Magdalena betyder redan så mycket. Hennes liv fängslar mig. Jag vill berätta hennes historia.   

En annan grej. Läs det här inlägget från Blondinbella, om feminism. Tack och bock, hon sade precis det jag alltid har tyckt och menat. Folk blir så jäkla rabiata när jag säger att jag som kvinna inte är feminist. Jag är inte feminist. Jag delar inte deras åsikter. I U-länder, visst, men inte här i Sverige. Läs inlägget. Hon förklarade så himla bra. Nu ska jag återgå till min man och Magdalena. Tugga tuggummi och mysa mig ner i soffan bredvid en nyduschad och härlig sambo. Och återhämta mig.

http://blondinbella.se/2014/02/feminism-uppmuntrar-till-offerroll/

Med Greg Holdens Lost Boy på repeat har jag arbetat mig igenom den här dagen. Den är så fin, så klockren. Rakt in i hjärtat, det sade bara smack och så snuddade den vid en punkt i mitt inre, förvandlades från helt okänd till ett måste, en favoritlåt, på ett par sekunder. Den hängde med mig på väg ut till bussen, på bussen, tunnelbanan, promenaden till jobbet, tunnelbanan och bussen och promenaden från jobbet och den fick mig att orka till gymmet. Tog för mycket kvällsinsulin igår kväll så jag har varit skakig hela dagen, men när jag drog på mig träningskläderna tändes den där gamla glöden och jag ställde mig på crosstrainern. Efter tre minuter ville jag gråta av lättnad.

Mina två återhämtningsveckor som jag egentligen levde i förnekelse var över medan kilometer efter kilometer avverkades. Jag trodde inte att jag skulle orka. Men det gjorde jag. Den inre rösten vaknade, piskan ven; musiken i lurarna tvingade mig framåt, framåt. Det blev ett jättebra pass. 30 minuter och 300 kalorier. Jag kan inte vara annat än nöjd. Nu ska stress-kärlekshandtagen bort som på något sätt hittat hit utan att jag förstår hur. Jag var bombsäker på att det hade med sköldkörteln att göra då jag äter samma som alltid, men icke. Så nu är det strikt LCHF som gäller ett tag framöver. 

På tal om något annat... Jag hade ett långt samtal med min farmor igår. Min underbara, inspirerande farmor som är så oerhört cool, alltid haj på det senaste inom mode och inredning och som är så förbaskat klok. Efter det samtalet bestämde jag mig för att skriva om min bok, jag har ju grundstenarna klara, nu ska jag bara bygga till väggar och tak och möbler och skicka in den. Och så bestämde jag mig för att anmäla mig till en kostrådgivarkurs. Det är dags nu. Jag är inte sugen på treårig utbildning i ett trångt studentrum med delat kök och badrum (blä) men kostrådgivarkursen som jag funderat på så länge... har två platser kvar... jag är så sugen... Jag vill så gärna. Jag vill jag vill jag vill. Jag vill våga. 

Meh, jag skrev ett jättelångt inlägg och så publicerade jag det och datorn segade ihop och slängde inlägget. Nåja, då lägger jag upp den här låten ur Sons of Anarchy säsong fem och får ont i hjärtat en gång till. Det var det jag tänkte från början men jag skrev en lång förklaring och tankar om vad som hände och vilka tårar jag grät under gårdagskvällen när vi begravde oss i femte säsongen, jösses, det var som att man kände honom... och så dog han... Åh. Ont i hjärtat. Och världens finaste låt som spelades gjorde det inte lättare att hålla tårarna tillbaka.

Såååå bra serie. Riktig nagelbitare till och från och duktiga skådespelare. Det går inte att förutse nästa händelse, och mitt i allt händer det någonting så allting ställs på ända igen. Ruskigt spännande. Tredje säsongen hade så många lösa trådar att jag trodde att det aldrig skulle gå att knyta ihop dem men den säsongsavslutningen var den bästa jag någonsin sett. Wow säger jag bara. Se den. Sex säsonger i nuläget och det planeras en sjunde. Please don't let anyone else die... 

Det blev ingen rolig kväll igår. Mitt sötsug var så fruktansvärt att jag nästan darrade. Jag kände mig låg men var så frukansvärt trött, när Johan for till gymmet var jag nära medvetslöshetens kant och jag förstod inte varför. Släpade mig upp till blodsockermätaren och den visade på 19.6 Fy fan. Dunkande huvud, ben som inte bar mig, kropp som krampade och det hettade precis överallt. Jag tog tre enheter, mätte blodsockret en gång i halvtimmen resten av kvällen och tog tre enheter till när jag skulle gå och lägga mig. När Johan kom hem låg jag på 25.9

Jag har inte ätit socker på månader. Inte chockat kroppen högre än 15. Så det var inte så konstigt om den fullkomligt löpte amok under gårdagskvällen med tanke på all fika och kolhydrater jag tryckt i mig... TROTS insulin under fikastunden! Ja ja det kanske var på tiden att jag inte glömde bort min sjukdom antar jag ;-) Får tänka positivt så här i efterhand, annat kan man inte göra. Gårdagen var då jättemysig så det ångrar jag inte det minsta. Fika är gott. Ibland. En gång om året nåt sånt. Haha.

Nu ska jag klä på mig för dagen och promenera till gymmet. Jag är seg ännu - inte lika seg dock, bättre mat och bättre närvaro i vardagen gör att kroppen blir avslappnad - men jag tänkte köra 30 minuter på crosstrainern i alla fall, så får vi se hur det går. Jag har tappat en del kondis på de två veckor som gått sedan jag var där sist kan jag ju garantera, men jag ska tillbaka dit upp och förbi det innan jag är klar. Svart te piggar upp lite, utomhusluften också. Nu kör vi. Jag kan inte låta mig styras av lite trötthet.

Nu är jag strandad i soffan bredvid min sambo efter ett par timmar hos min fina bloggkompis Josephine och hennes dundersöta dotter Esmeralda! ☺ Vi fikade, drack te och myste med lilldockan och nu är jag så sötsugen så jag d-ö-r. Jag har inte ätit socker på hur länge som helst och nu åkte flera kanelgifflar och wafers in i matintaget och jag kastade mig över spaghetti och burkköttfärssås när jag kom hem, mmmm. Haha. Lilla Esmeralda tyckte om mina fingrar också... smorde in dem med kokosolja innan jag for och det luktar ju så vansinnigt gott, klart man inte kunde låta bli att smaska på dem då ;-) 

Jag smorde själv in Johan igår med den oljan och jag hade kunnat äta upp honom så gott han luktade. Mmmm. En varm, kokosdoftande kropp... Det är första gången jag velat äta upp någon som luktar så gott, hihi. Tur jag inte gjorde det. Vi såg även färdigt alla avsnitt Sons of Anarchy på Netflix igår, fjärde säsongen slutade inte alls lika bra och spännande som trean, min favorit hittills. Jösses alltså. Jag trodde aldrig att det skulle gå att väva ihop alla trådarna så bra som Kurts Utter tillslut gjorde... Vi låg vakna till halv fyra bara för den sakens skull. 

Nu smaskar Johan på kladdkaka så jag måste bara gå och ta en bit jag också. Sötsugen är ENORMT efter dagens fika, men det var det värt. Jag blev så himla bebissjuk också när jag fick gosa med den lilla... när jag såg hennes leende och när hon vägrade släppa min hand eller min blick. Åååh. Ibland får jag sådana där tillfällen när det rasslar till i livmodern och i hjärtat, det gör liksom ont och är plågsamt och alldeles underbart på samma gång; något... obeskrivligt händer med mig. Ja jag vet att det är biologiskt och att män aldrig kommer att förstå det till fullo... men just idag av alla dagar längtar jag alldeles oerhört till den dagen jag och Johan väntar barn.

Åh, hur skönt. Ingenting är fel med mig :-) Alla prover var jättefina, järn, folsyra, magnesium, HbA1c... Jag hade verkligen inte ställt in mig på att bli friskförklarad, så det känns så himla bra. Fast å andra sidan, då får jag vända mig till mig själv i frågan om vad som inte står rätt till. Varför är jag så trött, håglös, orkeslös? Varför är håret en enda risbuske och varför har jag gått upp i vikt, får finnar - jag som aldrig haft en enda får nu nya hela tiden.

Struktur. That's why. Jag måste få struktur på mitt liv så att jag kan slappna av, andas djupa andetag. Jag ska börja träna samma tid, gå och sova samma tid, vakna samma tid. Äta ordentlig frukost, lunch och middag på samma tider varje dag. Hjärnan behöver näring och energi. Gå ut på promenader och inte tänka på något annat än omgivningen eller musiken i lurarna. Sänka kraven jag har på mig själv, orimliga krav som inte ens en robot kan leva upp till. Jag är ingen supermänniska, jag är bara en simpel liten tjej som försöker alldeles för mycket ibland, men vem gör inte det... Hela livet har jag levt efter principen att bara alla andra har det bra så mår jag bra - inte en dörrmatta, gud nej, jag säger ifrån när det behövs - men stor medkänsla och välvilja. 

Det är svårt att vända det, att vända mig inåt till mig själv och börja lyssna mer på min egen kropp. Vad mår jag bra av? Men jag ska dit. Små steg i taget. Jag har nog omedvetet haft så bråttom genom de senaste månaderna att jag glömt och glömmer bort att stanna upp och njuta av här och nu. Jag är lika viktig som alla andra runt omkring. Jag ska börja med att äta ordentliga måltider. Bra, hälsosam mat med mindre kolhydrater, precis som förr, utan gluten. Det känns som en bra start. Och mår magen bra mår resten av kroppen bra. Snart kommer även hjärnan att bli piggare, gladare. Missförstå mig rätt. Jag är lycklig, men trött. Jag har ett underbart liv med min sambo fast visst är det lite jobbigt att bo långt ifrån släkten och ha en tidsbegränsad anställning och många frågetecken och drömmar att reda ut - och jag har aldrig varit duktig på förändringar, aldrig gillat förändringar. Jag vet ju att jag mår bäst av struktur. 

Bena dem, rada upp dem på led. Inse att jag inte kan svaret på alla, inse att jag inte kan förändra allt på en gång. Det måste komma i omgångar. Det ska komma i omgångar. Jag ska lyssna på mig själv. Det är jag värd. Optimism, avlappning och lycka är ju 2014 års ledord. Tillsammans är de oövervinnliga, starka. Nu andas vi djupa andetag och så börjar vi sakta men säkert att finna vägen dit. 

Med allting som snurrade igår kunde jag inte sova. Jag låg och vände och vred på mig, ältade precis som jag alltid brukar, helt i onödan. Ett natt-sms till pappa och sedan tassade jag in i vardagsrummet till Johan som satt och spelade eller ritade och jag somnade på stört, trygg och varm, blev sedan buren till sängen och vaknade på morgonen tätt emot honom. Johan är min klippa, mitt lugn i stormen, och alltid lika stöttande. Ha pikar och retas och irriterar mig till vansinne ibland, men han kramar mitt hjärta och jag blir så löjligt lycklig bara jag tänker tanken på att han snart kommer hem. 

Jag blir så ledsen när jag ser filmer och läser böcker där människorna går miste om så mycket kärlek och lycka för att de är envisa och inte talar om vad de känner. De går femhundra sidor eller femhundra minuter och funderar, ältar, funderar, skapar problem där det inte finns några. Alltså. Tycker du om någon, säg det. Säg det bara. Det gör ont i hjärtat att se människor våndas i onödan. Det gör så vansinnigt ont, för jag har varit där.

När jag träffade Johan på jobbet och vi började utbyta blickar, leenden, sedan mail, diskussioner i lunchrummet, höga skratt och skämt var jag redan så djupt förälskad att jag inte kunde tänka på något annat. Jag låg vaken länge om kvällarna och chattade med honom, långt in på nätterna för att sedan sova ett par timmar och så fara till jobbet där han var. Sedan, mitt i allt, lade han upp en status på Facebook - "jag blev antagen". Antagen var? I Jönköping. Jag höll på att svimma när jag såg hur långt bort Jönköping låg. Det var i mitten på juli. Jag hade kunnat ge upp där och då, låtit allting glida ut i sanden, fortsatt chatta men ingenting mer, gråtit i tystnad och alltid undrat vad som hade kunnat hända om jag hållit fast i honom.

Jag tänkte så i ungefär en dag. Hans statusmeddelande gjorde ont i mig, hjärtst grät. Men sedan när han skrev till mig på kvällen, som vanligt, som alla andra kvällar, tändes någonting inom mig. En kämpaglöd. Han kanske inte kunde lova mig ett förhållande, men vi hade tre veckor. Det var fortfarande sommar. Jag var fri, han var fri. Fast om sanningen ska fram brydde jag mig inte om han var fri, jag ville vara med honom ändå. Tre veckor kunde vi få. det var allt jag begärde. Jag gav inte upp. Jag ville inte ge upp. Jag tänkte inte spendera resten av mitt liv tänkandes på vad som hade kunnat bli om jag kämpat istället för att släppa. Undrat om han mindes mig. Om jag hade kunnat göra något annorlunda. Om jag skulle ha stått på mig. Om. Om bara. Om bara under mörka höstkvällar ensam i min säng, under kalla vinternätter nydiagnostiserad med diabetes och föräldrar som berättade att de ville skiljas och sälja huset och flytta. Om bara. Ensam. Längtandes efter någon jag aldrig mer skulle få se, undrandes om han mindes mig.

Jag kanske hade skrivit en bok. En bok om längtan, om kärlek. Den kanske hade slutat lyckligt, precis som jag önskade i mina drömmar. Jag hade kramat om den varje natt, hållt den nära mig tills den dagen det kom någon Annan, och under mörka höstkvällar med denna någon Annan eller framför brasan under kalla vinternätter skulle jag kanske se honom i ögonen och för ett ögonblick se ansiktet på den man jag en gång älskat, hållt så svindlande nära, och sedan förlorat. Det jag känner för Johan kan jag inte förklara i ord. Jag bara vet att det kommer allra längst inifrån, från den heligaste, djupaste delen av mitt hjärta. Det har alltid varit honom. Det kommer alltid att vara honom. Förstår ni det? Jag kunde inte släppa honom. Jag klarade inte av det. Jag kunde inte låta kärleken försvinna genom dörren för att aldrig mer komma tillbaka. Jag kunde inte släppa den finaste människa jag mött. Jag kunde inte. Jag ville inte. Min kärlek för honom var för stark.

Love knows no limit to its endurance,

no end to its trust,

it can outlast everything.

Love still stands when all else has fallen

2,5 år ren kärlek. Älskade underbara. :*