Igår när jag vaknade tyckte jag att det var nog så ljust ute, och så såg jag när jag reste mig upp... Det hade snöat! Alla gröna gräsmattor och dikesblommor var som borta, alla spår av våren hade försvunnit. Idag vräker snön ner och det känns snarare som december än slutet på februari.... jag som hade hoppats på att slippa snön under resten av vintern men se tji fick jag - så går det när man pratar om trollen ;-) 

Idag är det storstädning som gäller i alla rum. Flitiga Lisa har vaknat efter en lång sovmorgon. Men först lite havregrynsgröt så jag får energi, gymmet ska ha sig ett besök först och sånt kräver kolhydrater. Det är ju så himla kul med löpbandet, där kan jag mora på i min egen takt med ljudboken i öronen. Jag har hunnit bra mycket över fem timmar nu, näsan sex. Redan. Den är sååå bra alltså, varje gång jag får möjlighet så lyssnar jag! En timme till jobbet och en timme hem ger mycket (och mina bästa hörlurar dog här om dagen så jag fick slänga dem...) och en timme på bandet eller crosstrainern hade varit helt underbart i kombo. Just nu fokuserar jag på multifunktionell träning. Att få igång hela kroppen. Crosstrainern får igång rumpan, benen, armarna och axlarna och är rikigt tuff beroende på motstånd. Jag ser så framemot det.

Jag ser till och med framemot att städa. Att få det fint. Snart dyker pappa och Anneli upp, och även om de kanske inte kommer hit till oss så vill jag ändå ha det fint. Deras besök här i stan ger mig motivation. Jag drömmer om att fara och resa, två, tre veckor någonstans och tills det händer fyller jag kroppen med den energin till andra saker istället, som att träna, skriva, ta hand om mig själv och om Johan. Jag önskar att jag var mer spontan. Att vi var mer spontana. Fara dit vinden blåser. Men jag har aldrig varit sådan, jag har alltid velat ha fast mark under fötterna, min mark under fötterna. Stabilitet. Trygghet. En fast plats att utgå ifrån. Det är det viktigaste för mig. Men man måste ju tänja på gränserna ibland, sträcka banden lite. Jag försöker göra det så ofta jag kan. Ta ett litet steg utanför komfortzonen. Att göra någonting man inte gjort förut är det mest skrämmande jag vet. Men jag vet också att det är det som får mig att växa som person.  Kontroll. Jag vill ha kontroll. Det är där det sitter. Jag strävar efter kontroll i mesta möjliga mån, men jag blir så löjligt glad efter att jag VÅGAT göra någonting annorlunda och det gick hur bra som helst. Ofta går det hur bra som helst, och då känner jag den där stoltheten och lyckan och vet att själen måste ha växt med flera centimeter. Sån är jag. 

Det kanske har med åldern att göra. Jag var mer äventyrslysten när jag var yngre. Nu fyller jag ju snart... väldigt mycket, igen, så det måste vara det. Hjärnan har börjat bli lite rostig och mossig sådär. Jag hajar verkligen till när jag tänker tillbaka. För ett år sedan, satt vi arbetslösa och myste i vår nya lägenhet, och jag tänkte DÅ, att "för ett år sedan, jäklar vad mycket som har hänt sedan dess - jag har blivit sambo, på riktigt". Men det här året... jösses... Vad hände? När hände det? Åh, resa... varma stränder, varma hav... god mat... underbart sällskap och en orangeröd solnedgång över horisonten... jösses... Jag längtar, drömmer, hoppas, önskar. Snart.