Med Greg Holdens Lost Boy på repeat har jag arbetat mig igenom den här dagen. Den är så fin, så klockren. Rakt in i hjärtat, det sade bara smack och så snuddade den vid en punkt i mitt inre, förvandlades från helt okänd till ett måste, en favoritlåt, på ett par sekunder. Den hängde med mig på väg ut till bussen, på bussen, tunnelbanan, promenaden till jobbet, tunnelbanan och bussen och promenaden från jobbet och den fick mig att orka till gymmet. Tog för mycket kvällsinsulin igår kväll så jag har varit skakig hela dagen, men när jag drog på mig träningskläderna tändes den där gamla glöden och jag ställde mig på crosstrainern. Efter tre minuter ville jag gråta av lättnad.

Mina två återhämtningsveckor som jag egentligen levde i förnekelse var över medan kilometer efter kilometer avverkades. Jag trodde inte att jag skulle orka. Men det gjorde jag. Den inre rösten vaknade, piskan ven; musiken i lurarna tvingade mig framåt, framåt. Det blev ett jättebra pass. 30 minuter och 300 kalorier. Jag kan inte vara annat än nöjd. Nu ska stress-kärlekshandtagen bort som på något sätt hittat hit utan att jag förstår hur. Jag var bombsäker på att det hade med sköldkörteln att göra då jag äter samma som alltid, men icke. Så nu är det strikt LCHF som gäller ett tag framöver. 

På tal om något annat... Jag hade ett långt samtal med min farmor igår. Min underbara, inspirerande farmor som är så oerhört cool, alltid haj på det senaste inom mode och inredning och som är så förbaskat klok. Efter det samtalet bestämde jag mig för att skriva om min bok, jag har ju grundstenarna klara, nu ska jag bara bygga till väggar och tak och möbler och skicka in den. Och så bestämde jag mig för att anmäla mig till en kostrådgivarkurs. Det är dags nu. Jag är inte sugen på treårig utbildning i ett trångt studentrum med delat kök och badrum (blä) men kostrådgivarkursen som jag funderat på så länge... har två platser kvar... jag är så sugen... Jag vill så gärna. Jag vill jag vill jag vill. Jag vill våga.