Nu är det helg och jag och Johan ligger och myser framför Vinterstudion. Jag har så fruktansvärt ont i mina höfter idag så jag knappt kan röra på mig, åh. Men gårdagens promenad var en frisk fläkt som jag inte ångrar att jag gjorde. Det var så skönt att promenera bort olustigheterna i kroppen, all gammal skit som låg där och grodde och som gjort mig alldeles urlakad. Alla beslut och tankar som virvlade runt... Jag behövde den skogsturen helt enkelt. Även om den blev lång. Ehm, host host... Nästan en och en halv mil. 13 km närmare bestämt. Så det är kanske inte så konstigt att höfterna ömmar.

Helgen fortsätter i sann återhämtningsanda. Min detox-morotssoppa står på spisen, ingefäravatten i kylskåpet och hemmaspa och städat sovrum med tända ljus och nya sängkläder. Och så grannen som återigen spelade Song for Sienna när jag stod där och bytte sängkläder, långsamma, vemodiga toner som gjorde mig alldeles varm i hjärtat och fick ögonen att blänka till. Jag såg på den bäddade sängen, kände det friska vinddraget från det halvöppna fönstret och dofterna av ett hem. Hans parfym och så min kropp som luktade kokosolja och schampoo. Song for Sienna-klinkandet tog sig genom golvplankorna och gick som en röd tråd genom alltihopa. Så perfekt. Så himla himla perfekt. Jag stod där mitt i rummet med blicken i fjärran och bara lyssnade. Åh. Hur underbart det var.

Jag är hur stressad som helst under veckorna, min kropp går på högvarv och jag kan inte slappna av förrän jag känner Johans armar om mig. Där vet jag att jag duger. Där vet jag att jag är trygg. Jag kämpar och sliter och tycker hemsk mycket om mitt jobb, men jag lider av höga-krav-åkomman och skulle gärna göra allting ännu lite bättre... även om jag redan gör så gott jag kan. Jag vill avsluta i topp och inte som en medioker vikarie (ja jag vet, ingen har sagt det åt mig och det är förmodligen inte så heller, jag är bra på det jag gör, men ni vet... min hjärna) Men nu... här i soffan... så nära så nära... Här finns det inte plats för stress. Bara kärlek och en massa glädje. En massa massa kärlek :-) Med det finaste jag har. 

Två år sedan snart... Unga och gröna och jättekära, hihi. Sen är det inte alla som slår ansiktet i asfalten och spräcker hakan dagen innan balen äger rum... Men som sagt, heter man Jennie så brukar man lyckas även med det omöjliga ;-)