Med allting som snurrade igår kunde jag inte sova. Jag låg och vände och vred på mig, ältade precis som jag alltid brukar, helt i onödan. Ett natt-sms till pappa och sedan tassade jag in i vardagsrummet till Johan som satt och spelade eller ritade och jag somnade på stört, trygg och varm, blev sedan buren till sängen och vaknade på morgonen tätt emot honom. Johan är min klippa, mitt lugn i stormen, och alltid lika stöttande. Ha pikar och retas och irriterar mig till vansinne ibland, men han kramar mitt hjärta och jag blir så löjligt lycklig bara jag tänker tanken på att han snart kommer hem. 

Jag blir så ledsen när jag ser filmer och läser böcker där människorna går miste om så mycket kärlek och lycka för att de är envisa och inte talar om vad de känner. De går femhundra sidor eller femhundra minuter och funderar, ältar, funderar, skapar problem där det inte finns några. Alltså. Tycker du om någon, säg det. Säg det bara. Det gör ont i hjärtat att se människor våndas i onödan. Det gör så vansinnigt ont, för jag har varit där.

När jag träffade Johan på jobbet och vi började utbyta blickar, leenden, sedan mail, diskussioner i lunchrummet, höga skratt och skämt var jag redan så djupt förälskad att jag inte kunde tänka på något annat. Jag låg vaken länge om kvällarna och chattade med honom, långt in på nätterna för att sedan sova ett par timmar och så fara till jobbet där han var. Sedan, mitt i allt, lade han upp en status på Facebook - "jag blev antagen". Antagen var? I Jönköping. Jag höll på att svimma när jag såg hur långt bort Jönköping låg. Det var i mitten på juli. Jag hade kunnat ge upp där och då, låtit allting glida ut i sanden, fortsatt chatta men ingenting mer, gråtit i tystnad och alltid undrat vad som hade kunnat hända om jag hållit fast i honom.

Jag tänkte så i ungefär en dag. Hans statusmeddelande gjorde ont i mig, hjärtst grät. Men sedan när han skrev till mig på kvällen, som vanligt, som alla andra kvällar, tändes någonting inom mig. En kämpaglöd. Han kanske inte kunde lova mig ett förhållande, men vi hade tre veckor. Det var fortfarande sommar. Jag var fri, han var fri. Fast om sanningen ska fram brydde jag mig inte om han var fri, jag ville vara med honom ändå. Tre veckor kunde vi få. det var allt jag begärde. Jag gav inte upp. Jag ville inte ge upp. Jag tänkte inte spendera resten av mitt liv tänkandes på vad som hade kunnat bli om jag kämpat istället för att släppa. Undrat om han mindes mig. Om jag hade kunnat göra något annorlunda. Om jag skulle ha stått på mig. Om. Om bara. Om bara under mörka höstkvällar ensam i min säng, under kalla vinternätter nydiagnostiserad med diabetes och föräldrar som berättade att de ville skiljas och sälja huset och flytta. Om bara. Ensam. Längtandes efter någon jag aldrig mer skulle få se, undrandes om han mindes mig.

Jag kanske hade skrivit en bok. En bok om längtan, om kärlek. Den kanske hade slutat lyckligt, precis som jag önskade i mina drömmar. Jag hade kramat om den varje natt, hållt den nära mig tills den dagen det kom någon Annan, och under mörka höstkvällar med denna någon Annan eller framför brasan under kalla vinternätter skulle jag kanske se honom i ögonen och för ett ögonblick se ansiktet på den man jag en gång älskat, hållt så svindlande nära, och sedan förlorat. Det jag känner för Johan kan jag inte förklara i ord. Jag bara vet att det kommer allra längst inifrån, från den heligaste, djupaste delen av mitt hjärta. Det har alltid varit honom. Det kommer alltid att vara honom. Förstår ni det? Jag kunde inte släppa honom. Jag klarade inte av det. Jag kunde inte låta kärleken försvinna genom dörren för att aldrig mer komma tillbaka. Jag kunde inte släppa den finaste människa jag mött. Jag kunde inte. Jag ville inte. Min kärlek för honom var för stark.

Love knows no limit to its endurance,

no end to its trust,

it can outlast everything.

Love still stands when all else has fallen

2,5 år ren kärlek. Älskade underbara. :*