Hemma i Gubbängen, steg just upp ur badkaret där jag läste ett par sidor ur min badkarsbok. Fifty Shades all over again. Och så stod jag där, ramlade in över en far och dotter-bild som föreställer en nyfödd liten tjej med sin stolta pappa... och så kom tårarna. Vår fina vän :) våra fina vänner som har blivit föräldrar. Usch vad det gned i hjärtat. Tror det sved lite också.

Den lyckan... kärleken... upplevelsen... ingenting man någonsin kan föreställa sig. Magiskt. Vilken händelse. Vilken fruktansvärt underbar händelse. Och jaaaa jag sade att jag inte skulle bli bebiskär, men det är jag... hela vägen. Inifrån och ut. Jag VET att vi inte ska ha nu, inte inleda bebisverkstad på braaa länge. Jag VET att jag inte är redo. Att vi inte är redo... men... men... någongång i livet vill jag... då ska jag våga. Åh hur tårarna forsade när nyheten kom om mina vänners dotter. Hon är så fantastisk. Och jag har inte ens träffat henne än.

Fyyy nog är det tur att jag har spiral annars vettetusan var vi hade hamnat... ;) haha. Nä nu ser vi framemot vår resa. Vi ska nog boka till helgen eller i början på nästa vecka. Vi får inte jobba kvar till hösten. Haha. Vi är värdelösa. Vi presterar inte nog bra. ???

Vad hände med min nästan-vinst på över 40 sålda paket? Några dagar innan tävlingen skulle avgöras hade den enorma högen med vinst-bokningar minskat drastiskt. Det är bara lösa spekuleringar men hallå...... Så ja, nu vet ni varför jag varit superarg den senaste veckan. Jag kan officiellt sluta säga att jag är en av de bästa på det jag gör, att folk som ringer in och frågar specifikt efter mig inte längre kommer att bli hjälpta av mig. För det spelar inte längre någon roll. Det bästa jobbet jag någonsin kunnat föreställa mig som jag hade i Kalix finns inte längre kvar och jag kan sluta låtsas som att det gör det.

Nåja... det känns skönt att man har kollegornas stöd... tänk att det blev såhär av den här sommaren. Sälen är inte så jäkla lycklig ändå, men det är vi. Och vi har varandra, vi två. Vi har varandra. Och det är allt som betyder något :) och om ett par år kanske vi har en egen skrynklig röd liten dunpelle... Oliver. Haha. Sen dag ett har det varit Oliver. OLIVer liksom. Hur knäppt är inte det. Tjena jag är ett bär som smakar trolldeg eller en tönt på skolan som Jennie och klasskompisar röstade som årets hunk för att han skulle bli uppmärksammad. Men namnet har nästlat sin in hos mig och är en favorit så vem vet, kanske det blir en sådan i slutändan, åh!

The war is on. Åtminstone ska rätt vara rätt och jag ger mig inte. Jag har inte gjort någonting fel, mer än det jag redan berättat och bett om ursäkt för. Det har jag inte. Helvete också vad arg jag är, men som vanligt får man inte säga något i denna värld förrän folk hotar med en massa............... Man ska bara sitta där och hålla tyst.

Suck. Den här dagen har varit en riktig berg- och dalbana. Både bra och dålig. En minnesvärd dag helt klart. Sen är en stjärna född där hemma, precis som i min dröm härom natten och det är glädjetårar i mina ögon just nu. Liten och skrynklig och röd och mörkhårig och ser ut som sin pappa. Du är väldigt välkommen ut i stora världen, lilla S ♥ Åh bebislängtan, vad det plötsligt började värka i mig. Tänk om. Tänk om. Men nej. Inte vi. Inte just nu. Inte då vi snart är arbetslösa... Igen.

Hej, 

som ni kanske märker är Facebook Connection igång igen. Jag skäms för att jag lät mig kuvas av ett gäng babianer som tyckte att jag skulle akta min tunga. Det är min blogg och jag får skriva vad jag vill här, det spelar ingen roll vad det handlar om, jag har yttrandefrihet och TYCKfrihet. Och det jag skriver här är sant, vartenda ord, det har jag sagt förr, jag kan inte ljuga eller överdriva, det här är JAG. Jag kan inte hålla saker inne hur länge som helst heller. Bloggen är mitt sätt att avreagera mig på, att bearbeta dagen som gått. Och om jag har haft en skitdag så skriver jag det. Om jag har blivit illa behandlad skriver jag det, om jag är glad, ledsen, arg... allting finns här, svart på vitt. Det tänker jag inte ändra på för någon.

Det kanske inte alltid är så bra. Man ska inte säga allt man tänker på. Man ska hålla det hemligt. Men om det inte går? Om man går under om man går och bär på allt inom sig? Det hjälper knappast att avreagera sig hemma, ligga på mage i sängen och lipa som en idiot och vara arg. Vad hjälper det? Det hjälper mig att ha skrivit ner allt sånt så jag kan gå tillbaka till en liknande situation och tänka... Hur gjorde jag då? Hur blev det så? Skrivandet är min terapi...

Och allvarligt. OM jag inte trivs på jobbet, OM jag har jobbkompisar som tycker detsamma... är det MIG det är fel på eller moralen, servicen, strukturen? Klart man inte kan trivas på jobbet alltid. Men jag har kämpat med min dåliga magkänsla i fyra månader och det är först nu på senare tid jag har övervunnit den, kommit över det där, men jag har aldrig någonsin kämpat mindre än i Kalix, jag har försökt sälja lika mycket, varit trevlig, får massor av beröm både från kunder och arbetskollegor... så om en enda liten försening ska sinka mig från att få fortsatt arbete så är det väldigt dåligt och min magkänsla hade rätt hela tiden.

Och ett litet sidospår kanske... sitter och tittar igenom mina mobilbilder från 2008 och 2009... hahaha. Så ung, så liten och oerfaren... vem hade trott att hon, fyra-fem år senare, skulle sitta i en lägenhet i Stockholm på ett jobb hon haft i över två år, med diabetes och en underbar sambo, ha skilda föräldrar och en syster som redan är lika gammal som jag var då, 2008 och 2009...? Heeelt sjukt. Till och med sen 2012 har mycket hänt. Den här bilden är tagen på Thassos förra året i september... Blond och solbränd jooo jag tackar ;)

Tre dagar hemma i norr som tog slut allt för snabbt. Det blev fika på stan med pappa och syster, överraskningsbesök hos farmor och farfar som blev mer än glada och grät lite lyckotårar och fika igen med Therese, en natt i vår lägenhet long time no seen, vidare till mamma för inflyttningsfest, släktmiddag, krocket, umgänge halva natten i en cab och cruising och massor av mys med lillmyran ♥ åt gott, hade det gott, sen tillbaka till storstan och till min hubby som jag kröp upp hos och somnade tätt intill.

Tio jobbpass kvar nu, sen vet jag inte var vi hamnar. Jobb... flytt... resor... en sak vet jag och det är att vi ska ha semester sen... när jobbet är över :) åka utomlands till något varmt ställe och bara vara... skaka av oss allt jobbdamm. Och så hem till Norrbotten igen för en stund innan vi flyttar tillbaka och byter lägenhet, denna gång till Täby. Det löser sig. Allt löser sig. Jag hoppas det löser sig. Men när jag tänker på Hem, så tänker jag på Norrland ♥

Och justja. Det åskade så kraftigt här om dagen att blomkrukorna på fönsterbrädorna skakade när blixtarna kom, jag menar, kolla storleken på hagelkornen... När jag var yngre älskade jag dokumentärer om tornados och ville bli stormjägare i USA, men jag tror inte riktigt att det är min grej längre om detta får mig att krypa ner under täcket och hoppas att hagelkornen inte äter sig in genom fönstren... Haha ;)

Ja... vad säger man. Hur säger man? Hur förklarar man när man bara sitter där och är söt och håller med och inte säger ett pip mer än vad som behövs bara för att man inte vill skapa nya problem än de som redan finns där och har funnits där sedan dag ett. Hur säger man, när man kommer ut därifrån och blir hyllad som en hjälte, omhållen, stöttad, av resterande i sin omgivning, som blir så arga i ens ställe. Varför gjorde du inte så, varför sade du inte så. Hur kan det vara så. Bara mot dig, mot mig. Jag vet inte. Jag visste inte vad jag skulle säga. Göra. Jag ville säga så mycket. Men det tog stopp, det blev blankt i huvudet. Men ordet jag tänker på börjar på D. Så känns det. Så är det. Och det är hemskt.

Jag har precis tagit mig upp ur badkaret, stoppat på ansiktsmask, smort ansiktet med en underbar, ny hudkräm, filat fötterna, rakat benen, smort in mig med body butter och body misc från Victorias Secret, borstat tänderna och Plackat mellan dem. Jag känner mig så stel i muskler och leder, det gör ont i nacken och strålar ut i armarna och fingrarna och upp i en båge runt huvudet. Jag är rädd att diabetesen har gett mig artros eller reumatism eller nåt lika roligt, för jag är såååå stel så hälften vore nog. Gud, jag vill säga så mycket. Men... jag nöjer mig med att säga att jag nu är ledig i en hel dag framöver, ledig med Johan. Eller, för att bli helt nöjd vill jag berätta allt från min synvinkel. Från lilla Jennies synvinkel. Om... men det tar stopp. Det liksom... aah. Snart. Snart kan jag berätta.

Och det känns som att det är mitt fel fastän jag vet att det inte är det, att jag inte har något med det att göra, att det är fel, vad de har gjort, hur de har gjort, och att jag hamnade i mitten och inte klarade av att säga emot när det blev för mycket. Vad har hänt med mig? Varför är jag så vek? Jag brukar aldrig vara vek. Jag brukar kämpa emot, alltid, alltid, när jag blir orättvist behandlad eller inte tycker att saker och ting är okej.

Detta är det värsta jag någonsin varit med om. Det är så äckligt så jag blir mörkrädd. Och redan där har jag sagt för mycket, men det skiter jag i. Jag skiter i det nu. Jag kan inte göra mer än mitt bästa, och det är vad jag gjort under tre månaders tid nu. Jag kan inte göra mer.

Mitt allt i världen. Han har visserligen varit min chef i över två år, basat över mig och behandlat mig som vem som fucking helst, men vi är bara tillsammans hemma, inte på jobbet. Att det är han som svarar när jag ringer in och säger att jag tyvärr tyvärr blir lite sen förstår jag inte vad som är fel med. Vi jobbar på samma jobb. Det är stor chans att han svarar om jag ringer och jag vet att det bara är två chefer som jobbar. Femtio procents chans. Men att det ska resultera i ett möte med den högsta högsta chefen på företaget som... ja. Ehm. Jag berättar snart.

Hej! 

Efter att ha hoppat på en knökfull spårvagn och åkt i riktning mot Grönan med svett och alkohol runt omkring en, gått en kilometer förbi Gröna Lund, Skansen och Aquaria, två restauranger, ett par lägenheter och ner mot en smalare väg, ställde jag mig där på den lilla vägen i kön efter ungefär två tusen personer. Jag skojar inte. Det var typ två tusen personer före mig i kön, och mitt sällskap var redan färdigt inne på området. Säkerhetsvakterna kom efter en halvtimme och sade att de inte kommer släppa in någon fler för att de redan har 17.000 personer inne på området och att vi tyvärr, tyvärr, måste åka hem. Woho Tenacious D! Jääääklar vad Gröna Lund måste ha tjänat på den affären!  

Så jag åkte hem, butter och sur som en tvååring, efter att ha pratat upprepade gånger med Johan och rapporterat läget. Köpte turkisk yoghurt, grädde, hallon och blåbär och mixade ihop det med stevia och åt som middag i min ensamhet. Nu ligger jag i sängen efter ett varmt bad, lyssnar på ösregnet och åskan som plötsligt vällde in över taken. Mörkt och tyst i lägenheten, jag uppkurad i en filt och tänker på Johan och hoppas att det inte regnar riktigt lika mycket där. Jag gillar åska nu när jag bor i lägenhet. Den är kraftfull och blixtarna lyser upp hela rummet, men ändå är det någonting visst med att bara ligga ihopkurad med fönstret på glänt och känna doften av blöta tallbar, regn och känna elektriciteten av ett sprakande åskväder.

Och just det, jag har blivit lite brun, slutat bita på naglarna, köpt tre nya mobilskal och bokat hemresa. Hihi!