Hej!

Igår var vi på lägenhetsvisning två mil åt andra hållet. Den var fin och vi får hyra den från och med nu om vi vill, men när vi klev av tunnelbanan "hemma" kändes allt så trist igen. Gubbängen är ju hemma. Regnet som dalar ner genom löven, doften av tallbarr och ljudet av skrattande barn som jollrar på småbarniska. Fyra månader har snart gått och det är först nu som jag inser att Gubbängen har blivit hemma för mig. Oss. Ska vi bo kvar här är det Gubbängen jag vill bo i. Men... Sånt får man inte välja, inte här i storstan. Här tar man det som finns. Och lägenheten igår var verkligen fin. Mysig. Men man kan inte få allt. Den låg på ett helt okänt område, i andra änden av stan...

Nåja. Vi ser var vi hamnar. Kanske lär jag mig älska det området också. Kanske lär jag mig älska det när det redan är försent. Som här. I Gubbängen. Hela sommaren har gått och det var först igår som jag insåg hur lyckligt lottade vi var som fick bo där i nästan fyra månader, tillbringa en underbar sommar där. Gubbängen kommer alltid att betyda lite extra för mig, var vi än hamnar i slutändan.