När man kämpat länge och väl, när man gråtit tills tårarna tagit slut, när man finner sig stående på ett ben bara därför att nästa steg är dolt i dimma, försvunnet, borta, blankt, när man känner värken i hjärtat av längtan, av ren och skär olycklighet och när man suttit på en stenhäll mitt ute i skogen mellan lägenheterna och den stora vägen och sett tornseglare flyga förbi där uppe i takt med molnen som sveper förbi, när man plötsligt inser att sommaren är slut och helt plötsligt inte minns vad man gjort under den perioden, men man kämpar och kämpar med att minnas men allt man tänkte göra blev inte... och ändå var det en underbar sommar, säger mitt undermedvetna försiktigt, och jag vet, det är sant, det är så, för även om jag skulle tillbringa mina dagar instängt i en madrasserad, svart cell och Johan var med mig skulle det vara det bästa någonsin - för det var med honom.

Men just nu har jag inga ord. Allting är blankt. Jag vet inte vad jag ska göra eller säga eller ta mig till. Idag låg vi på ängen och myste och pratade men ledsenheten låg ändå och pyrde. Den pyr länge. Jag vet inte vad det är för fel med mig. Jag längtar efter sånt som är orealistiskt och blir så grymt ledsen och besviken när det inte händer även om jag vet att det bara var en önskedröm. Jag har varit så ledsen idag. Det var samma sak för ett år sedan, samma då, bara hemma i Kalix. Jag kan inte säga med ord hur mycket jag saknar lilla sketna Kalix med Coop och Ica och samma människor överallt. Jag vet inte varför jag saknar det. Jag vet att det inte finns en framtid där. Men. Men. Jag vet att vi borde bo här, borde fixa oss ny lägenhet här. Ett hem är allt jag vill ha. Ett eget hem för mig och Johan som är vårt hem. Vårt egna. Det skär i mig av längtan, skär i mig när jag vet att drömmen är alldeles utom räckhåll.

Jag vet inte. Just nu är allting bara blankt. Tomt. Skärande. Tyst. Johans värme är det jag lutar mig mot, det jag klamrar mig fast vid när marken gungar under fötterna. Han är allt för mig. Fattar ni det? Allt. Hans inre, hans yttre, hans lena hud på undersidan av armarna, hans leende och ögonen som är blygrå; allt, det är allt för mig. Jag är lycklig med honom. Jag älskar honom. Jag vill vara med honom nu och för alltid, jag vill tillbringa varje dag med honom till dagen jag dör. Vakna upp bredvid honom, somna bredvid honom, äta frukost tillsammans, middag, göra saker, uppleva saker, se saker. Förstår ni det? Mitt hjärta är hans. Det kommer alltid vara hans. Det är det enda i mitt liv som inte är blankt, för det är Allt. Det har alltid varit Allt. Mitt Allt. Mitt liv. Min önskedröm nummer ett. Alltid. 

Jag är bara så rädd att jag inte ska räcka till för det där Alltet han utstrålar och ger mig. Hur ska jag någonsin kunna mäta mig med honom? Med allt? Jag mot allt? Lilla jag mot allt? Vi synkar så bra. Vi passar så bra ihop, utan skarvar, bara så tätt, tätt ihop. Jag hoppas, hoppas, verkligen att det är så för en lång tid framöver. Igår, idag, imorgon. Här och nu. Så länge vi båda andas. Jag hoppas.