Hemma i Gubbängen, steg just upp ur badkaret där jag läste ett par sidor ur min badkarsbok. Fifty Shades all over again. Och så stod jag där, ramlade in över en far och dotter-bild som föreställer en nyfödd liten tjej med sin stolta pappa... och så kom tårarna. Vår fina vän :) våra fina vänner som har blivit föräldrar. Usch vad det gned i hjärtat. Tror det sved lite också.

Den lyckan... kärleken... upplevelsen... ingenting man någonsin kan föreställa sig. Magiskt. Vilken händelse. Vilken fruktansvärt underbar händelse. Och jaaaa jag sade att jag inte skulle bli bebiskär, men det är jag... hela vägen. Inifrån och ut. Jag VET att vi inte ska ha nu, inte inleda bebisverkstad på braaa länge. Jag VET att jag inte är redo. Att vi inte är redo... men... men... någongång i livet vill jag... då ska jag våga. Åh hur tårarna forsade när nyheten kom om mina vänners dotter. Hon är så fantastisk. Och jag har inte ens träffat henne än.

Fyyy nog är det tur att jag har spiral annars vettetusan var vi hade hamnat... ;) haha. Nä nu ser vi framemot vår resa. Vi ska nog boka till helgen eller i början på nästa vecka. Vi får inte jobba kvar till hösten. Haha. Vi är värdelösa. Vi presterar inte nog bra. ???

Vad hände med min nästan-vinst på över 40 sålda paket? Några dagar innan tävlingen skulle avgöras hade den enorma högen med vinst-bokningar minskat drastiskt. Det är bara lösa spekuleringar men hallå...... Så ja, nu vet ni varför jag varit superarg den senaste veckan. Jag kan officiellt sluta säga att jag är en av de bästa på det jag gör, att folk som ringer in och frågar specifikt efter mig inte längre kommer att bli hjälpta av mig. För det spelar inte längre någon roll. Det bästa jobbet jag någonsin kunnat föreställa mig som jag hade i Kalix finns inte längre kvar och jag kan sluta låtsas som att det gör det.

Nåja... det känns skönt att man har kollegornas stöd... tänk att det blev såhär av den här sommaren. Sälen är inte så jäkla lycklig ändå, men det är vi. Och vi har varandra, vi två. Vi har varandra. Och det är allt som betyder något :) och om ett par år kanske vi har en egen skrynklig röd liten dunpelle... Oliver. Haha. Sen dag ett har det varit Oliver. OLIVer liksom. Hur knäppt är inte det. Tjena jag är ett bär som smakar trolldeg eller en tönt på skolan som Jennie och klasskompisar röstade som årets hunk för att han skulle bli uppmärksammad. Men namnet har nästlat sin in hos mig och är en favorit så vem vet, kanske det blir en sådan i slutändan, åh!