Ja idag är alltså dagen D. Domedagen. Vi flyttar till en ny lägenhet idag, lämnar Gubbängen för ett bra tag... och det är sista dagen på mitt arbetskontrakt vilken jag är sjukskriven ifrån. Och idag kan jag också berätta. Snart. När jag slutar för dagen.

Det jag kan säga är att jag är sjukskriven pga psykisk utmattning. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte stå emot längre. 

Det jag kan säga är att jag blivit diskriminerad under denna sommar i sådan grad att jag tillslut inte orkade resa mig upp ur sängen när alarmet ringt. Jag skäms för detta, för att det blivit som det blivit, för att jag inte ifrågasatte det hela innan ekorrhjulet började snurra allt mer. Jag skäms för att jag tog åt mig när jag visste att jag var oskyldig. Jag skäms för att jag inte orkade stå på mig, för att jag istället höll med fastän jag inombords skrattade åt hur patetiskt det lät och sparade tårarna till jag kom hem där Johan blev vansinnig.

Det är så mycket jag vill säga, men som jag är livrädd för att göra eftersom att jag är rädd att chefen ska hitta min blogg och leta efter fel som inte finns och använda det mot mig i resten av mitt liv fastän jag varken nämnt namn eller platser. Jag är rädd för honom. Jag kom försent EN gång i sommar. Och jag fick gå på tre möten och skriva under två redogörelser där det stod klart att jag förmodligen inte skulle få jobba kvar.

Fastän annat folk kom sent dagligen.

Jag är rädd. Livrädd. Skrämd till tystnad. Min kropp är satt på sparlåga, tyst som en mys den också, händerna darrar nu och tårarna bränner. Jag är så ini helsike RÄDD och jag vågar inte säga mer. De kan slå undan benen på mig, dra undan mattan, strypa min sista lön, anmäla mig för förtal, jag vet inte, allt det sade... Jag kan inte. Förstår ni nu att jag är livrädd för att gå till jobbet och att den rädslan grävt sig så långt ner att den tagit över allt annat, dränkt allt annat...?

Jag vaknade inatt med en sådan panikångest att jag flög upp ur sängen och ut i hallen medan jag flämtade efter luft och skrek och grät. Jag drömde, att det var en gigantisk spindel i sängen som kröp på datorskärmen nära mitt ansikte, jag vet inte om jag drömde eller inte... Fattar ni att jag inte mår bra av allt som hänt på jobbet under sommaren??? Är detta en anledning nog för att vara sjukskriven - nej säger dem, du får ogiltig frånvaro??? Jag bryr mig inte. Jag orkar inte bry mig mer. Johan kämpar och krigar fortfarande och han är så jävla grym på det!!! men jag... jag orkar inte längre gå dit.