Hej!

Igår var vi på lägenhetsvisning två mil åt andra hållet. Den var fin och vi får hyra den från och med nu om vi vill, men när vi klev av tunnelbanan "hemma" kändes allt så trist igen. Gubbängen är ju hemma. Regnet som dalar ner genom löven, doften av tallbarr och ljudet av skrattande barn som jollrar på småbarniska. Fyra månader har snart gått och det är först nu som jag inser att Gubbängen har blivit hemma för mig. Oss. Ska vi bo kvar här är det Gubbängen jag vill bo i. Men... Sånt får man inte välja, inte här i storstan. Här tar man det som finns. Och lägenheten igår var verkligen fin. Mysig. Men man kan inte få allt. Den låg på ett helt okänt område, i andra änden av stan...

Nåja. Vi ser var vi hamnar. Kanske lär jag mig älska det området också. Kanske lär jag mig älska det när det redan är försent. Som här. I Gubbängen. Hela sommaren har gått och det var först igår som jag insåg hur lyckligt lottade vi var som fick bo där i nästan fyra månader, tillbringa en underbar sommar där. Gubbängen kommer alltid att betyda lite extra för mig, var vi än hamnar i slutändan.

När man kämpat länge och väl, när man gråtit tills tårarna tagit slut, när man finner sig stående på ett ben bara därför att nästa steg är dolt i dimma, försvunnet, borta, blankt, när man känner värken i hjärtat av längtan, av ren och skär olycklighet och när man suttit på en stenhäll mitt ute i skogen mellan lägenheterna och den stora vägen och sett tornseglare flyga förbi där uppe i takt med molnen som sveper förbi, när man plötsligt inser att sommaren är slut och helt plötsligt inte minns vad man gjort under den perioden, men man kämpar och kämpar med att minnas men allt man tänkte göra blev inte... och ändå var det en underbar sommar, säger mitt undermedvetna försiktigt, och jag vet, det är sant, det är så, för även om jag skulle tillbringa mina dagar instängt i en madrasserad, svart cell och Johan var med mig skulle det vara det bästa någonsin - för det var med honom.

Men just nu har jag inga ord. Allting är blankt. Jag vet inte vad jag ska göra eller säga eller ta mig till. Idag låg vi på ängen och myste och pratade men ledsenheten låg ändå och pyrde. Den pyr länge. Jag vet inte vad det är för fel med mig. Jag längtar efter sånt som är orealistiskt och blir så grymt ledsen och besviken när det inte händer även om jag vet att det bara var en önskedröm. Jag har varit så ledsen idag. Det var samma sak för ett år sedan, samma då, bara hemma i Kalix. Jag kan inte säga med ord hur mycket jag saknar lilla sketna Kalix med Coop och Ica och samma människor överallt. Jag vet inte varför jag saknar det. Jag vet att det inte finns en framtid där. Men. Men. Jag vet att vi borde bo här, borde fixa oss ny lägenhet här. Ett hem är allt jag vill ha. Ett eget hem för mig och Johan som är vårt hem. Vårt egna. Det skär i mig av längtan, skär i mig när jag vet att drömmen är alldeles utom räckhåll.

Jag vet inte. Just nu är allting bara blankt. Tomt. Skärande. Tyst. Johans värme är det jag lutar mig mot, det jag klamrar mig fast vid när marken gungar under fötterna. Han är allt för mig. Fattar ni det? Allt. Hans inre, hans yttre, hans lena hud på undersidan av armarna, hans leende och ögonen som är blygrå; allt, det är allt för mig. Jag är lycklig med honom. Jag älskar honom. Jag vill vara med honom nu och för alltid, jag vill tillbringa varje dag med honom till dagen jag dör. Vakna upp bredvid honom, somna bredvid honom, äta frukost tillsammans, middag, göra saker, uppleva saker, se saker. Förstår ni det? Mitt hjärta är hans. Det kommer alltid vara hans. Det är det enda i mitt liv som inte är blankt, för det är Allt. Det har alltid varit Allt. Mitt Allt. Mitt liv. Min önskedröm nummer ett. Alltid. 

Jag är bara så rädd att jag inte ska räcka till för det där Alltet han utstrålar och ger mig. Hur ska jag någonsin kunna mäta mig med honom? Med allt? Jag mot allt? Lilla jag mot allt? Vi synkar så bra. Vi passar så bra ihop, utan skarvar, bara så tätt, tätt ihop. Jag hoppas, hoppas, verkligen att det är så för en lång tid framöver. Igår, idag, imorgon. Här och nu. Så länge vi båda andas. Jag hoppas.

Fredag och migrändag 2. Kände det redan igår eftermiddag på jobbet, tog två Alvedon när jag kom hem men det hjälpte inte ett dugg. Usch och fy. Med halvstängda ögon klev jag in på jobbet 11:40, dunkande huvud och spända käkar och nacke. Stod ut till 18:00 och sen åkte jag hem i hettan på tåget som inte direkt hjälpte det heller...

Jag känner mig så trött. Axlarna åker omedvetet upp mot öronen, nacken är stel och muskelknutarna ömmar vid beröring. Inte konstigt att jag får ont i huvudet. Jag skulle behöva sova ut i ett par dagar, vila, kanske på annan ort, hemma, få massage. Jag börjar springa i kugghjulet av stress och det känns inte bra. Käkarna är alldeles spända... Biter ihop hela tiden. Gör till och med ont när jag böjer bak huvudet, det blir liksom varmt på en gång i nackverksamheten, knakar som en rostig ledning. Haha.

Lite senare väntas x-pass hela helgen, MED Johan!!! Kommer vara trött trött trött men då har vi både en solig lördag och söndag att se framemot. Justja. Fredag idag. Måste nog gå och titta till fredagsmiddagen, kyckling och kroketter, innan hämtning av tvätt och läggdags. Det luktar så gott i hela lägenheten... :) doft av sommar.

Efter en överraskningsutgång för en jobbkompis som lämnar oss för kängurur nästa vecka ställde jag väckaren för att inte sova bort heeela halva min lediga dag. Klockan nio masade jag mig ut med filten, Spotify och Fifty Shades 3 för tredje gången, lade mig i solen och bara njöt. Lätt ångest över att det redan är augusti, längtan efter att få åka bort någonstans med Johan och en igelkotte blev min underhållning när det blev för ljust för att läsa.

23 jobbpass kvar och sen är det förmodligen finito. En sak är säker och det är att vi måste hitta en ny lägenhet om vi får förlängt kontrakt. Jag sparar alla pengar jag kan så vi kan fara och resa sen i höst/vinter, förlänga sommaren ännu lite till. Jag är inte redo för hösten ännu. Jag har knappt hunnit reagera på att det är sommar och så är den snart slut, vi är på upploppet nu med både det och jobb och lägenhet. Hmmm. Vi får se var vi hamnar i slutändan. Jag har i alla fall en -hemlis - att se framemot här nu snart framöver kanske, som får hjärtat att banka ännu hårdare på lyckorussyndromsknappen. Hihi.

Vi får se helt enkelt. Vi får se snart :)