Nu ska jag berätta om nåt som hände mig igår... jag jobbade till åtta och åkte sedan hem, hungrig och låg och visste att jag snart skulle få mat så det var ingen fara, fast nog var det stappliga ben jag vinglade hem på. Väl vid dörren kommer jag på att jag har glömt nyckeln på jobbet. Fyyy vilken panik. Ringde jourtelefonen, de svarade efter en kvart och jag förklarade läget med fem procents batteri kvar.

   - Det kommer kosta ett par tusenlappar att öppna dörren, är du medveten om det?
   - Du jag har diabetes och jag dör om jag inte kommer in, jag MÅSTE in.
   - Så du vill att vi skickar en bil till er då?
   - För flera tusen kronor?
    - Just precis.
    - Är du seriös? Hörde du inte vad jag sade? Jag DÖR om jag inte kommer in. Jag svimmar om jag inte kommer in. Jag är allvarlig, jag kan skicka läkarintyg på det.
    - Jaha, ja, men det kostar tyvärr så mycket ändå, det är ingenting jag kan göra åt.
    - Inte ens om jag kommer att vara död inom en timme om jag inte kommer IN GENOM DÖRREN?
   - Ehm.... allså... vi kan ju skicka faktura...

DRaaaaa åt heeeelvete vad arg jag blev!!! Jag skrek åt honom och lade på. Idiot. Sen ringde jag Johan och bölade som en gris och bad honom komma hem, gick till Coop och köpte mackor som jag åt på en parkbänk i väntan på honom. Gud vilka arroganta människor det lever. Jag blev så ledsen alltså, och arg... usch.... jag bor verkligen ihop med världens finaste. Gud vet vad jag hade gjort om jag bott själv... jag hade inte blivit glad den saken är klar... se sin utlandsresa bara ploff iväg när polisen stoppar en nyckel värd 3000 kronor i dörren... aldrig söger jag...