Ja... vad säger man. Hur säger man? Hur förklarar man när man bara sitter där och är söt och håller med och inte säger ett pip mer än vad som behövs bara för att man inte vill skapa nya problem än de som redan finns där och har funnits där sedan dag ett. Hur säger man, när man kommer ut därifrån och blir hyllad som en hjälte, omhållen, stöttad, av resterande i sin omgivning, som blir så arga i ens ställe. Varför gjorde du inte så, varför sade du inte så. Hur kan det vara så. Bara mot dig, mot mig. Jag vet inte. Jag visste inte vad jag skulle säga. Göra. Jag ville säga så mycket. Men det tog stopp, det blev blankt i huvudet. Men ordet jag tänker på börjar på D. Så känns det. Så är det. Och det är hemskt.

Jag har precis tagit mig upp ur badkaret, stoppat på ansiktsmask, smort ansiktet med en underbar, ny hudkräm, filat fötterna, rakat benen, smort in mig med body butter och body misc från Victorias Secret, borstat tänderna och Plackat mellan dem. Jag känner mig så stel i muskler och leder, det gör ont i nacken och strålar ut i armarna och fingrarna och upp i en båge runt huvudet. Jag är rädd att diabetesen har gett mig artros eller reumatism eller nåt lika roligt, för jag är såååå stel så hälften vore nog. Gud, jag vill säga så mycket. Men... jag nöjer mig med att säga att jag nu är ledig i en hel dag framöver, ledig med Johan. Eller, för att bli helt nöjd vill jag berätta allt från min synvinkel. Från lilla Jennies synvinkel. Om... men det tar stopp. Det liksom... aah. Snart. Snart kan jag berätta.

Och det känns som att det är mitt fel fastän jag vet att det inte är det, att jag inte har något med det att göra, att det är fel, vad de har gjort, hur de har gjort, och att jag hamnade i mitten och inte klarade av att säga emot när det blev för mycket. Vad har hänt med mig? Varför är jag så vek? Jag brukar aldrig vara vek. Jag brukar kämpa emot, alltid, alltid, när jag blir orättvist behandlad eller inte tycker att saker och ting är okej.

Detta är det värsta jag någonsin varit med om. Det är så äckligt så jag blir mörkrädd. Och redan där har jag sagt för mycket, men det skiter jag i. Jag skiter i det nu. Jag kan inte göra mer än mitt bästa, och det är vad jag gjort under tre månaders tid nu. Jag kan inte göra mer.

Mitt allt i världen. Han har visserligen varit min chef i över två år, basat över mig och behandlat mig som vem som fucking helst, men vi är bara tillsammans hemma, inte på jobbet. Att det är han som svarar när jag ringer in och säger att jag tyvärr tyvärr blir lite sen förstår jag inte vad som är fel med. Vi jobbar på samma jobb. Det är stor chans att han svarar om jag ringer och jag vet att det bara är två chefer som jobbar. Femtio procents chans. Men att det ska resultera i ett möte med den högsta högsta chefen på företaget som... ja. Ehm. Jag berättar snart.